00s, 1:a, Vi klarade Bechdeltestet, drama #blogg100, baron, dressmaker, orphan, sexual favor

Coco före Chanel (2009)

Titel: Coco avant Chanel / Coco före Chanel (2009)
Regissör: Anne Fontaine
Skådespelare: Audrey Tautou, Alessandro Nivola och Marie Gillain
Genre: Drama
Längd:  145 min

Livet om Coco Chanel, byggd på Edmonde Charles-Rouxs biografi om henne, före modegenombrottet.
 Audrey är utryckslös och den bild av henne som en bra skådespelare sedan (Amelié från Mont Martre) tidigare
är nu borta. Coco Chanel är en ganska misslyckad person att först skriva en biografi om och sen berätta en film om hennes liv.
 
För att skriva en biografi måste du uppfylla dessa två krav:
1. Du måste skriva om en person som har uppfyllt något i sitt liv.
2. Personen måste ha ett intressant liv att återberätta.
 
Coco Chanel uppfyller enbart det första kravet. Har man en dålig historia berätta kan man också räkna med att resultatet är detsamma. Sen att filmen är under medel i alla andra avseenden gör inte filmen bättre. Så värst mycket kläder handar det inte om heller.
 
Vad tänker du på Audrey? Vad du ska äta ikväll eller vad filmteamet sysslar med där borta?
 
 
Betyg: 1/5
2010s, 4:a, Vi klarade Bechdeltestet, drama, romantik #blogg100, cunnilingu, erection, graphic nude, lesbian sex, love, masturbation, orgasm, posing nude, realism, searching for identity, sexual desire, tears, teenage love

Blue is the warmest color (2013)

Titel: La vie d´Adèle / Blue is the warmest color (2013)
Regissör: Abdellatif Kechiche
Skådespelare: Léa Seydoux och Adèle Exarchopoulos
Genre: Drama, romantik
Längd:  179 min

Adèle går i gymnasiet, litteratur inriktning. Hon vill utbilda sig till lågstadielärare efter studenten. Hon utforskar sin sexualitet och finner en stark åtrå och attraktion till Emma. En äldre lesbisk kvinna med blått hår som är kulturell och erfaren. Adèle både går bort sig och finner sig själv.
Denna film har väckt uppståndelse i och med de långa, intima och pornografiska sexscener men också för den kritik skådespelarna Léa och Adèle själva riktat mot regissören. Kritiken har varit gällande dåliga arbetsförhållanden under inspelningarna. Det ska ha varit långa arbetsdagar med långa inspelningstider, det ska ha tagit en dag att filma en scen då Adèle enbart korsar en gata sägs det. Léa har sedan tidigare poserat topless för American Apparell så hon borde sedan tidigare haft erfarenhet av dåliga arbetsförhållanden. Det man dock kan hylla regissören Abdellatif för är hans nästan magiska fingertoppskänsla i att berätta en historia så makalöst trovärdig. En stor stor eloge till skådespelarna också så klart, för dem är helt fantastiska i sitt gestaltande. Det är den mest trovärdiga film jag sett någonsin, och det håller genom filmens nästan 3 timmar. Abdelattif ska ha gett en känsla till skådespelarna och bett dem gestalta den känslan, och inte ha koregraferat som man annars gör. Därför har han fångat deras riktiga jag och därför är det så otroligt trovärdigt. Denna metod överlägger dock ett stort ansvar på klippningen istället.
Som sagt är det väldigt pornografiskt, gott och ont om det, men i detta fallet är sexscenerna snarare en handbok för homofober hur lesbiska tjejer knullar. Det tillför inte storyn ytterligare. Jag kan bli lite störd på alla närbilder för jag är intresserad av miljöerna, men det är väldigt fokuserat på karaktärerna (lysande karaktärer) och deras personkemi. Adèle är osäker i sig själv och gör sin identifiera-sig-själv-resa med otroligt igenkännelse medan Emma är trygg och säker, kulturell och för sig i kretsar där ingenting är onormalt. Adèles vänner är homofober och hennes föräldrar är tydligare traditionella och tror att Emma är hennes vän som hjälper henne med filosofiläxan. Adèle gör resan vi alla gör, gör misstagen vi alla gör och lär oss av de alla misstag man gör och kommer ut som en bättre människa. Den visar hur jävla jävligt det är med kärlek när man är ung.
Trots kritiken mot regissören verkar dem ändå rätt glada på denna bilden, det kanske är skådespel det också. Eller så är det tacken för de priser som filmen tog hem, för trots kritiken måste jag hylla regissören. Men utan skådespelarna hade detta varit en rätt plastig film, men nu är den full av allt. Jag får till och med tillbaka lusten av att bo i Frankrike, dricka rödvin, läsa konst och gå på klubbar, den lust jag hade i gymnasiet.
Betyg: 4/5
3:a, 40s, Vi klarade Bechdeltestet, drama #blogg100, akira kurosawa, love, melodrama, moral dilemma, poverty, surgeon, syphilis

Shizukanaru kettô / The quiet duel (1949)

Titel: Shizukanaru kettô / The quiet duel (1949)
Regissör: Akira Kurosawa
Skådespelare: Toshirô Mifune, Takashi Shimura, Miko Sansjô och Kenjiro Uemura
Genre: Drama
Längd:  95 min

En läkare skär sig på en kniv under en operation i fält och smittas av syfilis från patienten. Skammen förstör hans liv men patienten som smittade honom fortsätter sitt liv som om inget hänt.
Jag måste säga att jag inte riktigt förstår uppståndelsen kring syfilisen, det finns medicin som läkaren tar och han kommer att bli botad till slut. Det är en ganska segdragen historia men den fångar väl ändå lite granna även om den inte är lika fin som One wonderful sunday (1947). The quiet duel har en dystrare ton men inte så allvarligt, vilkte kan bero på filmens åldrande.
Det är lite för teatraliskt för min smak och ibland är det ett skrattretande överdrivet skådespelande, inte minst när dem gråter eller är fulla. Akira Kurosawa har ändå någonting som är intressant, för han berättar historier av egentligen ingenting.
Betyg: 3/5
2010s, 4:a, Vi klarade Bechdeltestet, drama #blogg100, depressed, feelings, funny, pregnant

Hotell (2013)

Titel: Hotell (2013)
Regissör: Lisa Langseth
Skådespelare: Alicia Vikander, David Dencik, Henrik Norlén och Mira Eklund
Genre: Drama
Längd:  97 min

Erika (Alicia Vikander) drabbas av depression när hon föder sitt barn. Hon hamnar i en samtalsgrupp där de diskuterar allas problem och stödjer varandra. Gemensamt vill alla vara en annan person i en annan kropp. De åker till ett hotell och fortsätter sina samtal men utan samtalsledaren, de utmanara sig själva och lever sig in i rollen som den de vill vara.
Det är lite som en dansk film, det är känsla i manuset, skådespeleriet och filmandet. Det är bra klippt, skakiga shots med fokus och mycket närbilder. Det var detta som Short-term 12 försökte med men inte lyckades med. Dock når det inte samma kvalite som Festen eller Jakten, men en sak kan man konstatera; Det ser bra ut för svensk film nu! 
Jag vill också hylla alla kvinnliga regisörrer som bara studsat upp det senaste. De tre senaste åren har tre kvinnor vunnit bästa film på guldbaggegalan, vilket är helt fantastiskt. 
 
 
Betyg: 4/5
2010s, 3:a, Vi klarade Bechdeltestet, romantik #blogg100, dum, idiotisk

Små citroner gula (2013)

Titel: Små citroner gula (2013)
Regissör: Teresa Fabik
Skådespelare: Rakel Wärmländer, Dan Ekborg och Sverrir Gudnason
Genre: Romkom
Längd:  99 min

Baserad på boken. Agnes (Rakel Wärmländer) mamma tycker om mat och Italien. Agnes går på ganska korttid och lånade pengar från servitris till resturange-delägare. Agnes granne är den (o)kända matkritikern som ger en de där lovorden man behöver som ny resturang. Agnes lägger in en stöt.
Dan Ekborg spelar fransman och erfaren resturangägare. Han bryter på franska och är antagonisten i denna berättelsen. Men ärligt talat, det är så bedrövligt i många fall (jag kanske ska dissa boken iså fall, men man har faktiskt valt att göra film på ett riktigt skitmanus). Sterotyperna är så extrema så jag mår illa, hela händelseförloppet är så förutsägebart att det är helt ointressant att kolla och dem betar av klyscha på klyscha, men det mest patetiska är att det ska vara lite mysigt romantiskt och komiskt.
Den enda behållningen är att jag tycker Rakel är rätt snygg, och andra kanske tycker att Josephine (Bornebusch) är snygg. Är du kvinna och saknar känsla för vad en bra film är, då passar denna dig.
Betyg: 2/5
2:a, 80s, Vi klarade Bechdeltestet, drama, mystery #blogg100, abandoned, boobs, children hanged in a tree, dead horse, poison, tragedy, von trier

Medea (1988)

Titel: Medea (1988)
Regissör: Lars Von Trier
Skådespelare: Udu Kier, Kirsten Olesen och Henning Jensen
Genre: Drama, mystery
Längd:  77 min

Medea är/var en kvinna i grekisk mytologi med trollkrafter. Hon har två barn med Jason. Kung Kreon vill belöna Jason med sin dotter och lovad kungatronen. Jason driver Medea ur byn men Medea svarar med trolldom.
Det är skapligt. Konstnärligt lite sjukt och långsamt. Det är intressant att se en tidig film av Von Trier, för han har olikt andra regissörer inte velat(?) hitta sin egen stil. Han har på ett eller annat vis alltid utvecklat sin stil, sitt sätt att berätta och historierna att berätta. Man slutar aldrig förvånas
Men detta är allvarligt en långtråkig film där en del scener väcker intresse. Känns lite inspirerat av Tarkovskiy i försöken att hitta de magiska bilderna. Men som de historiskt sätt stora regissörerna så början även Von Trier utan att briljera. 

Se hellre Valhall Rising
Betyg: 2/5
2010s, 3:a, Vi klarade Bechdeltestet, drama, historia #blogg100, based on book, based on true story, bechdelstestet, boat, bröst, slave, violence

12 years a slave (2013)

Titel: 12 years a slave (2013)
Regissör: Steve McQueen (nej inte han du tänker på)
Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Lupita Nyong´o och Michael Fassbender
Genre: Drama, historia
Längd:  134 min

Baserad på en verklig händelse. Biografisk från boken som huvudpersonen skrivit om sig själv, 1870-talet. I nordamerika kan svarta vara fria, ha ett bra yrke och tjäna mycket pengar. I sydstaterna är man å andra sidan slav åt de vita svinen. Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor) blir kidnappad och såld i norr till syd. Detta är hans historia under 12-år som slav.
Tja, vad ska man säga. Ni vet redan vad som kommer hända och hur det kommer sluta. Det slutar precis så. Huvudpersonen hade det gott ställt från början och gick runt i fina kläder och från letade sidentyger osv. Sen blev han slav, och under hela hans berättelse tänkte jag: "det finns många fler slavar som har det värre än honom". För han hade utbildning, kunde läsa och skriva, hade en husbonde som kunde komma och rädda honom. Många andra slavar hade inte det.
Sydstaterna har väldigt vacker natur, det visas i några få bilder. Vill ni se häftiga sydstaterna se Searching for the wrong-eyed Jesus (2003) och vill ni se samma historia men med extra allt se Django Unchained (2013). 12 years a slave är som Patrioten (2000), låååång, trååååkig men ändå bra gjord. Men man kan väl inte begära att den riktiga Solomon skulle ha haft det jävligare än vad han hade.
Betyg: 3/5
1:a, 2010s, Vi klarade Bechdeltestet, drama #blogg100, bechdelstestet, bullying, fake, interview, meta, mokumentär

Återträffen (2013)

Titel: Återträffen (2013)
Regissör: Anna Odell
Skådespelare: Anna Odell
Genre: Drama
Längd:  88 min
 
 Anna fick i verkligheten ingen inbjudan till hennes grundskoleklass 20-åriga återträff. Eftersom hon inte var där gjorde hon en film om återträffen. Det här är återträffen ur hennes ögon och hennes chans att berätta hur hon känner.
Återträffen är 40 minuter, sen är det 40 minuter intervjuer med hennes grundskoleklasskamrater. Hon försöker få ihop möten så att klasskompisarna kan se hennes film och diskutera Anna Odells känslor kring högstadietiden. Ganska naturligt är det inte många som vill ställa upp och många ger återbud. Det jag möjligtvis kan lyfta är hennes meta, först är hon på klassåterträff med skådepspelare som är hennes klasskompisar, sedan intervjuar hon de "riktiga" klasskompisarna efter att dem har sett en annan skådespelare spela den "riktiga" klasskompisen, och sist men inte minst så träffas, en "riktig" klasskompis en skådespelare på stan som har spelat den "riktige" klasskompisens karaktär, på stan. Men allting är fiktivt.
Filmen väcker debatt, visst fine. Men det gjorde Ruben Östlunds Play också. Skillnaden är att Play är ett mästerverk och att Återträffen är ett skämt. Anna Odell spelar sig själv och det gör hon säkert bra, men hon får ingenting sagt under 88 minuter. Hon stakar sig och ställer samma frågor i 40 minuter. Nej, se istället den danska filmen Festen (1998)!
 
Betyg: 1/5
 
Detta är en intervju med Anna efter att hon blivit dömd till dagsböter efter ett annat "konstprojekt". Intervjun hade kunnat vara 2 minuter, om hon bara snabbspolat sig själv lite. Men hon får ändå inget sagt.
2010s, 3:a, Vi klarade Bechdeltestet, drama #blogg100, bechdelstestet

Short term 12 (2013)

Titel: Short term 12 (2013)
Regissör: Destin Cretton
Skådespelare: Brie(ost) Larson och John Gallagher Jr.
Genre: Drama
Längd:  96 min

En ung kvinna driver ett korttidsboende för struliga och flokiga ungdomar (ungdomshem, rehab?) tillsammans med sin pojkvän (woops?). Men hon verkar dock ha mer problem med sig själv och sitt privatliv än de struliga ungdomarna.
Regissören gjorde först en kortfilm med samma namn, sen gjorde han en längre film, med samma namn. Den har haft stor framfång med massa priser och massa nomineringar. Vilket inte behöver betyda att filmen är skitbra. Ibland är den bra, men den har totala upp och ner-gångar. Ibland är den löjligt dålig, i alla plan. Den är filmad i ett försök att vara lite låg-budget, skakig kamera (inte så skakig, men handhållen i viss mån) och berätta i efterhand-storytelling. Men det är inte något speciellt med det. Storyn är inte så intressant och jag undrar hela tiden vem filmen handlar om. Alla? Ingen? Och alla karaktärer är plastiga och storyn ologisk.
Det är något förösk till feel-good film. Men det är ingen feel-goodfilm, men inte heller en deppigfilm. Den är ingenting. Rekomenderas för amerikanen eller hipstern som tycker att cykla by-night och äta glass ur rundaboxar, i pyjamas, i sängen är skitcoolt och häftigt
 
Betyg: 3 /5
00s, 1:a, Vi klarade Bechdeltestet, mystery, skräck #blogg100, 1963, based on video game, bechdelstestet, corpse, limbo, nightmare, sleepwalking, torture, zombies

Silent Hill (2006)

Titel: Silent Hill (2006)
Regissör: Claudio Fragasso
Skådespelare: Radha Mitchell, Sean Bean, Laurie Holden och Deborah Kara Unger
Genre: skräck, mystery
Längd:  125 min
 
Silent Hill är en Spökstad. Staden vilar på en hemlighet. Rose´s (Radha Mitchell) dotter Sharon går i sömnen på nätterna och försöker ta livet av sig i mellanåt. När hon är i trans pratar hon om Silent Hill, ingenting av detta minns hon när hon vaknar till liv igen. Rose bestämmer sig för att ta reda på sanningen och åker till Silent Hill
Jag tänkte se denna 2006, eller rättare sagt så började jag se den 2006. Men avbröt tittandet för jag tror jag tyckte det var för spännande i början. I min ungdom var jag livrädd för att spela Half-Life, för alla skitläskiga monster som hoppade upp i ansiktet på dem. Det lät mycket runt o kring och det kom/kunde vara monster precis överallt. Man spände sig i hela kroppen och satt på helspänn, hoppade högt upp i luften för varje zombie som dök upp. Jag tror det var därför jag avbröt tittandet 2006 efter ca 20-30 minuter.
Nu har jag sett färdigt den. Skådespeleriet är uselt, likaså datoreffekterna och datoranimationerna. Den är inte spännande eller intressant, jag brydde mej inte hur det gick för dem. Rose´s ego är patetiskt, allting handlar om hennes barn hela tiden. Scenerna och klippen är bara väldigt konstiga. Ljudet, framförallt musiken är otroligt dålig. Man skulle kunna tycka att filmens färg är fin, men det är antingen grått som i svartvit film eller kolsvart. Jag såg mest ingenting.
 
Betyg 1/5
Visa fler inlägg