2010s, 3:a, mystery, sci-fi denis villeneuve, futurelovebot, harrison ford, mystery, ryan gosling, sci-fi

Blade runner 2049 (2017)

Titel: Blade runner 2049 (2017)

Regissör: Denis Villeneuve

Skådespelare: Ryan Gosling, Ana De Armas, Harrisson Ford m.fl.

Genre: Mystery och Sci-fi

Längd: 164 min

 

Första gången jag såg Blade runner var jag för ung för att förstå det stora i den värld som Ridley Scott skapat med inspiration från den bok filmen grundar sig på. Sci-fi är en fantastisk genre men kräver mycket mer av tittaren än till exempel fantasy, som allt för ofta anses ha gemensamma nämnare. När jag såg om filmen under 2017 väcktes så många tankar, ideér, visioner och existentiella frågor som bara sci-fi kan bidra med. Det resulterade i att jag blev tvungen att ta mig an att läsa Do androids dream of electric sheep? Blade runner (läs reccensionen här Blade runner (1982)) var på ett sätt frustrerande eftersom jag bara var tvungen att veta mer om hur resten av den mänskliga civilisationen ser ut. De människor som lyckats kolonialisera och bosätta sig på andra planeter i vår galax; hur lever dem, hur ser bosättningen ut, vad driver dem och hur är styrningen av samhället?

 

Att mina förväntningar på Blade runner 2049 var proportionerligt större än vad de brukar vara bygger på en nyfikenhet. Den naturliga fortsättningen hade varit att beskriva och belysa den andra delen av människans flykt från jorden, nämligen svårigheten i att kolonialisera utan att upprepa historien. The Verge skriver flertalet artiklar om robotar och Saudi Arabien vill ge en android medborgarskap, Iphone X ska läsa av ditt ansikte varje gång du loggar in på telefonen – algoritmer som troligtvis kan användas för att ge androider mänskliga uttryck. Samtidigt ökar SpaceX varje år sina uppskjutningar med målet att upptäcka och forska fram möjligheten att bosätta oss på andra planeter.

 

Blade runner 2049 skiter fulla fan i framtiden och de existentiella frågor som föregångaren väcker. Vi är kvar på jorden och får i princip uppleva samma historia. Behållningen ligger endast och enbart endast i miljöerna och de sinnesjukt snygga animeringarna. Handlingen påminner om Disney, skådespeleriet liknar mest stenfigurerna på Påskön (okej Ryan Gosling har alltid liknat en Moai). Med så mycket potential väljer Denis, och filmteamet på säkert 300 personer, att fokusera på ett familje- och relationsdrama på jorden. Mina förväntningar att faktiskt tillföra historien är helt bortblåsta och ambitionen att upprätthålla den standard Blade runner höll är kastad i papperskorgen. Bortsett från de makalösa miljöerna och de mäktiga scenerna så vill jag lyfta en sexscen som extra sevärd. Närmre framtiden än så kommer inte Blade runner 2049.

3/5

 

4:a, drama, sci-fi mirrortheory

Another earth (2011)

Titel: Another earth (2011)
Regissör: Mike Cahill
Skådespelare: Brit Marling, William Mapother m.fl
Genre: Drama och Sci-fi
Längd: 92 min
 
Huvudpersonen är en ung student vars sinnesnärvaro befinner sig i ett annat universum. Vilket till slut får avgörande konskekvenser för sig själv och sin omgivning. Hon orsakar en trafikolycka och efter tid i fängelse försöker hon att komma tillbaka till livet, att leva och arbeta trots sin labila grund. Nyheterna översvämmas av en nyfunnen grannplanet och huvudpersonen skickar sitt bidrag för att vinna en resa till den planeten.
 
 
Personligen, det måste nog sägas, är filmer och historier om rymden en favorit som allt som oftast träffar mig rakt i hjärtat. Så även denna. Men det behöver redas ut vad det är för film. Det tas upp teman som människoöden, relationer, existentialism, moraliska dilemman och att vara anorlunda eller ha särintressen. Det främsta fokuset är att berätta en historia, på ett poetiskt och vackert sätt. Sekundärt är att vara vetenskapligt korrekt. För ärligt talat, varför skulle en planet dyka upp närmare oss än solen. Bara så där över en natt? Det sker inte, så därför måste vi köpa att det är kvasifilosofiskt. Men det betyder inte att vi kan lära oss något ändå. Vetenskapligt korrekt är det ändock när teorin om spegelplaneter i andra universum. Okej, det är inte en teori som är bevisad och har flera olika grunder att stå på. Men hänvisningen är korrekt.
 
 
Another earth är den vackrasta visuella film jag sett under 2010-talet och jämförs närmaste med filmer som Melancholia (2011), Take shelter (2011), Short term 12 (2013). Och den står sig väl bland dessa andra titlar! 
 
Another earth visas just nu på viaplay
 
4/5
4:a, 80s, Tema: Kung fury, sci-fi, thriller Ridley Scott, based on novel, harrison ford, sci-fi

Fredagstipset v. 26 Blade runner (1982)

Titel: Blade runner (1982)
Regissör: Ridley Scott
Skådespelare: Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Edward James Olmos mfl.
Genre: Sci-fioch thriller
Längd: 117 min
 
 
I Philip K. Dicks novell Do androids dream about sheep framtida dystopi lever Rick Deckard (Harrison Ford) i en värld med människor som inte klarade de medicinska proverna. Resten av jordens befolkning har flytt jorden. Människorna som lever kvar är fattiga, kalla och smutsiga. Jorden har konstant nederbörd och hög luftfuktighet och det är meningslöst att ödsla pengar på sopsortering och gatustäd, mänskligheten som betyder något har redan flytt. 
    Finns det människor finns det även en civilisation. Tillsammans med dessa människor lever ett antal Replicants, människoliknande androider, men också Blade runner. Dessa replikaner går inte att lite på och de behöver därför förintas. Förintar replikaner är precis vad Blade runner ska göra.
 
 
 
 
Världen som Ridley Scott har skapat med filmens dystopiska visual designer är makaber och märklig. Det är ett enda China town och Deckard äter samtliga sina måltider på samma snabbmatställe. Människorna går runt med lysrör till paraplyer, gatlyktorna har bytts ut till strålkastare som ständigt cirkulerar över husfasader. De gigantiska skyskraporna står tomma, regnet faller och dimman ligger tät. Coca cola, Atari och TDK får enormt stort marknadsföringsuttrymme på de stora neonskyltarna. Polisen glider runt i flygande bilar, det enda människorna minns har kvar som minne från förr är diabildsfotografier. Och, av någon anledning finns det många duvor och ett och annat gökur. Jag höll på att glömma att det finns en wonder, en pyramid i skala större än allt annat. Steampunk/plastutopi/Miami Vice. Ungefär så skulle jag beskriva världen.
 
 
 
Det gömmer sig en del guldkorn i denna nästankultklassade rulle. Den väcker många frågor och framför allt utelämnar den mycket information. Först och främst väcker berättelsen en diskussion kring androidernas existens. Vad har hänt jorden som gjort att världen ser ut så här? Jag blir även nyfiken på vad som hänt människorna som flytt jorden och troligtvis bordat en ny planet. Det finns en estetik i filmen som gör den värd all uppmärksamhet, och det är just hur dessa frågor väcks. Berättandet, Vangelis soundtrack och till denna vansinniga miljö är filmens styrka och behållning. För det hade också kunnat vara motsatsen. Men Ridley lyckas förena detta med ett fantastiskt slut. När filmen är slut är jag glad att jag inte lever där.
 
 
 
4/5
 
 
 
 
3:a, 80s, drama, sci-fi, thriller Christopher Walken, Cronenberg, clairvoyant, murder

The dead zone (1983)

Titel: The dead zone (1983)
Regissör: David Cronenberg
Skådespelare: Christopher Walken, Brooke Adams, Herbert Lohm, Martin Sheen mfl.
Genre: Drama sci-fi och thriller
Längd: 103 min
 
Stephen King skrev boken The dead zone (1979) på 428 sidor. Johnny Smith (Christpher Walken) är lärare och kär i sin kollega, en för omvärlden hemlig relation då vid ett uppdagande skulle resultera i att de mister sina arbeten. Johnny är med om en bilolycka och skadas allvarligt. En olycka som förorsakar att han kan se händelser ske innan de skett. Denna klärvoajanta förmåga skapar intresse för den lokala polisen som har hamnat i stiltje med en aktuell massmördare.
 
 
Under tidsperioden 2002-2007 sändes en tv-serie med samma namn och handling, dock med en mer spartansk rollista. Jag är verkligen imponerad av David Cronenbergs andra filmer, framför allt The Fly, Scanners och Naked Lunch. De skiljer sig från mängden och hamnar, i min mening, närmast som filmens Stephen King. Vilket baseras på skräcken och spänningen i relation till de större frågorna. Det är inte så att han uttryckligen ställer tittaren frågor. Utan det är de bisarra och utomjordiska världarna som filmerna utspelas i som väckor frågor. Vad händer om människan kan transportera atomer från en plats till en annan via en teleport, som i The Fly? Hur hanterar en människa kändisskapet som klärvoajant? Ingenting är klyschigt i Cronenbergs universum samtidigt som de följer den dramaturgi vi är vana vid. Det svåra, tunga och oförklariga gör Cronenberg rimligt.
 
 
Även om just The dead zone inte är i klass med ovan nämnda filmer utmärker filmen sig ändå att vara en Cronenberg film. Däremot så finns inte det bisarra som vi är vana att få. Något som Cronenbergpubliken kräver. The dead zone är en snäll och mysig film, och står i jämbördes med Taxi driver (1976). Dessa två filmer har en del likheter båda när det kommer till historia (en person lider av psykiska men som ska hjälpa människor och världen) och till dramaturgi men även de excentriska huvudrollsinnehavarna har en del gemensamt.
 
 
Johhny involveras i en mordgåta, ett presidentval och den här lilla killen. Han hjälper till, för han är godhjärtad. Men det tynger honom, det är en börda att ha denna förmåga. Det påverkar hans privatliv och han vill ju inget hellre än att vara med lärarinnan han är kär i.
 
3/5
4:a, 80s, mystery, sci-fi, skräck 1982, John Carpenter, antarktis, gore, isolering

The Thing (1982)

Titel: The Thing (1982)

Regissör: John Carpenter

Skådespelare: Kurt Russel, Wilford Brimley, T.K. Carter, David Clennon mfl.

Genre: Mystery, Sci-fi och skräck

Längd: 109 min

 

John Carpenters The thing är nominellt en remake på The Thing From Another World av Christian Nyby 1951. Däremot ska Carpenters film vara mer lik orginalkällan och tillika boken ”Who goes There” skriven av John W. Campbell. Ennio Morricone står för musiken och även om det blir lite cheesy på sina ställen sänker det inte filmens värde. Vi ser blockbusterfilmer som, än idag, använder sig av musikaliska kraftuttryck för att förstärka scener utan att lyckas skapa symbios mellan bild och ljud. Ljudet finns där och har som uppgift att förstärka spänning, mystik och känsla, vilket det gör. Men inte på den nivån vi är vana att höra Morricone. 

 

 
 
Vi får se en rymdfarkost åka mot jorden och in till vår atmosfär. Det följs av ett ytterst intressant men frågande intro. När filmen är slut är introt fullkomligt logiskt, men väl där under det första tio minutrarna är en lite fundersam på vad som komma skall. Vid första anblick förstår en att detta är något storslaget, häftiga helikopteråkningar och snö- och istäckta berg. Inte en människa i närheten i detta iskalla Antarktis. Helikoptern flyger till slut mot en bas där vi får möta våra huvudrollsinnehavare. Det fortsätter här att vara relativt märkligt och knasigt faktiskt. En utbrister "Vad är det här?" för sig själv men förstår samtidigt att det vilar något underligt i dessa is- och snödrivor. 
 
 
 
 
Vi får stöta och blöta med en ung och lite opolerad Kurt Russel som tycker om whiskeyn, framför allt den Italienska J&B. Vad han mer tycker om är något oklart, vill han vara på detta uppdrag? Vad gör de andra männen på basen, vad vill de göra? Här faller filmen något. Det finns faktiskt inte med en enda kvinna i hela filmen. Det finns heller ingen dialog som beskriver personerna mer utöver att en gillar hundarna, en annan gillar weed och så vidare. De vanliga plottarna om att någon saknar sin flickvän eller vill åka hem finns inte. Det är en nackdel i skräck att en inte känner med huvudpersonerna, men för den mörkrädda är det så klart bra.
 
 
 
 
Filmen inleds mystiskt, övergår till intressanta fynd som leder till gore. Det är faktiskt mer blodigt än skräckinjagande. Det är inget fel med de, för just de scenerna är välgjorda och håller än idag. På många sätt och vis håller filmen dagens mått men jag kan inte sluta tänka på avsaknaden av kvinnor. Möjligtvis är det så att hela filmteamet bestod av män, det skulle i så fall förklara de bristande karaktärsbeskrivningarna och mängden blod som spills.
 
4/5

 

2010s, 5:a, drama, mystery, sci-fi Artificiell intelligens, alex garland, alicia vikander, cyborg, ex machina, sci-fi

Ex machina (2015)

Titel: Ex machina (2015)
Regissör: Alex Garland
Skådespelare: Domhnall Gleeson, Oscar Isaac, Alicia Vikander mfl.
Genre: Drama, Mystery och Sci-fi
Längd: 108 min
 
En programmerare på ett IT-företag vinner ett lotteri. Priset att tillbringa en vecka tillsmmans med den hemligshetsfulla ägaren och programmeringsgeniet till Blue book i hans resident i Alaska. Han erbjuds att få reda på företagets hemligheter och delta i ett experiment. Att utföra ett Turingstest på en AI.
    Turingtestet är ett test för att avgöra om AI tänker som en människa eller robot. Ett test som Alan Turing utformade 1950. Turing ställde frågan "Om en maskin kan tänka, hur skulle vi då veta det?". När vi inte kan avgöra om maskinen är en maskin eller människa, ja då uppfylls kriteriet för AI eller mänsklig intelligens.
 
 
 
I grunden är detta ett sci-fi. Den utspelar sig inte i rymden och innehåller inga häftiga rymdskeppsactionscener och inga lasrar som skjuts i det stora svarta. Det utspelas på jorden och bygger på den exponentiellt ökade digitaliseringen i och med smartphones, surfplattor där varje enhet har en kamera som är påslagen konstant. Enheter som läser av våra ansiktsuttryck och reaktioner. Filmen väcker existientiella frågor och väcker blandade känslor av rädsla och glädje på samma sätt som Moon (2009) eller Her (2009) gör. När filmen är slut fortsätter tankarna att bubbla.
    De två huvudpersonerna, bortsett från Alicia Vikander, är programmerare, excentriska och deras kemi kan uppfattas störande. De har egentligen inget gemensamt och har aldrig tidigare träffats vilket gör det hela väldigt logiskt. De finns inte så mycket djup i deras karaktärer och dem är stereotypa män som i sin brist på socialförmåga utmärker sig än mer stereotypiskt. 
 
 
 
Det blir stundtals en film om män som pratar kvinnor på ett onyanserat sätt samtidigt som just det speglar filmens tema, AI. Människan har evolutionerats fram, på samma sätt måste AI också genomgå en evolution eftersom definitionen av AI inte går att skilja från definitionen av en människa. Filmen har inga extrema visuella effekter utan de är så skickligt gjorde att det uppfattas som realitet. Manuset är liksom det skickligt och välarbetat. Däremot hade ett annat användande av kameran varit stilistiskt snyggare med mer rörelse, svepningar och vinklar. Alex Garland är ju känd som manusförfattare och det är det som är styrkan i filmen. 
    Man kan göra en bra film av ett dåligt manus och man kan göra en dålig film utav ett bra manus. Ex machina är en bra film gjord på ett bra manus.
 
5/5
2010s, 3:a, sci-fi, thriller #blogg100, Artificiell intelligens, caity lotz, dystopia, future, postapokalypse, robots

The machine (2013)

Titel: The machine (2013)
Regissör: Caradog W. James
Skådespelare: Caity Lotz, Toby Stephens och Denis Lawson
Genre: Sci-fi, thriller
Längd:  91 min
 
Två dataprogrammerare börjar arbeta tillsammans i ett projekt att bygga en känslostyrd maskin (AI). Medan staten har syftet att bygga en killingmachine arbetar de både programmerarna till att rädda liv. De tar pengar från militären och utvecklar botemedel till (Toby Stephens) dotter.
 Dem är på jorden i en påhittad värld där USA (världen) är i konstant krig mot Kina, och behöver därför utrotas. Filmens agenda är liksom all robotlitteratur och robotfilm; det går inte att bygga en mänsklig robot och det går inte heller att tygla den. Men gång på gång försöker människan att leka gud. Det finns egentligen inget nytänk i The machine heller utan det som är intressant är att robotlagarna som Isac Asimov skrev i I,Robot (1950) fortfarande kvarstår än i dag.
Caity Lotz är fantastiskt snygg i huvudrollen och det är en fröjd att se henne. Det är utan henne inte alls spännande filmen igenom, och sådär thrillerläskigt är det inte. Det finns en del trådar som filmens regissör drar i som man inte riktigt får grepp om, och det skapar en viss mystik.
Mystik, robotar, sci-fi, en snygg kvinna det kommer man långt med. Detta är synd bara att filmen inte vågar mer.
 
Betyg: 3a
Visa fler inlägg