2010s, 2:a, drama, komedi, romantik #blogg100

Moonrise Kingdom (2012)

Titel: Moonrise Kingdom (2012)
Regissör: Wes Anderson
Skådespelare: Bruce Willis, Bill Murray, Edward Norton, Jared Gilman och Kara Hayward mfl.
Genre: Drama, komedi, romantik
Längd: 94 min
En föräldrarlös scout är på sommarläger och ett deprimerat problembarn bor i trakten. De rymmer tillsammans från alla pga sin kärlek, alla andra letar efter dem.
Wes har samlat ett gäng kända skådisar och en drös okända skådisar inför denna osentimentala och komiska feel-goodfilm. Handlingen är simpel och dialogen fiktiv, den påminner faktiskt en del om Burn after reading i sitt regisserande där man väntar på spänning men den uteblir. Burn after reading har någonting att säga och får en att fundera på någonting, till exempel om man faktiskt är lycklig i sin nuvarande relation. Moonrise kingdom ställer inga frågor, men den letar sig in hos alla dem som varit på läger eller sommarkollo och hittar just den känslan. Sommarflört och vinden i håret. Det är snyggt foto, mycket kontrastrika färger, mycket natur men en ganka jobbigt berättande tråd. Den hoppar i tid och otid i början och jag tänker att manuset kanske inte var riktigt färdigt. Dem verkar ha stött på problem i berättandet och löst det kortsiktligt.
Wes Anderson är en hipster. Filmen utspelar sig under en sommar 1965. 1965! Det bara skriker vintage om det årtalet, det gör filmen också. Kolla på bilden ovanför, bilden med grejerna på filten. Flertalet gånger under filmen lägger Wes fram gamla vintage prylar på gamla vintage bakgrunder som denna tweedfilten. Han sorterar upp saker som är snygga, chabbychick och egentligen oanvändbara. Han gör liksom sig själv till en medveten konsument som andra kan ta efter. I filmvärlden kallar vi dem grejerna för props, men dessa propsen skiljer sig efersom dem egentligen inte finns för berättelsens skull utan för det stillistiska och modemedvetna i filmen. Ett tydligt props är "rosebud" ur filmen Citizen Kane som faktiskt hela filmen kretsar kring. Jag har själv märkt att props har mindre och mindre betydelse i modern film.
Ca 1.5 timma borde inte kännas lång av en så snygg film.
 
Betyg: 2/5
2010s, 2:a, action, drama, romantik, äventyr #blogg100, 300, bad guy, gladiator, muscular bodies, revenge, titanic

Pompeii (2014)

Titel: Pompeii (2014)
Regissör: Paul W S Anderson
Skådespelare: Kit Harington, Emily Browning, Kiefer Sutherland och Adewale Akinnuoye-Agbaje
Genre: Drama, action, romantik, äventyr
Längd:  142 min

Pompeji dränktes i ett vulkanutbrott 79 e.Kr. Milo en Keltisk slav hamnar i Pompeji, där möter han en Gladiator, Dottern till Pompejis statshuvud och den man som tidigare mördat Milos familj och by.
 

Storslaget, pampigt och animerat. Pompeii är en blandning mellan Gladiatorn, Titanic och 300. Handlingen har inte så mycket att göra med Pompeji egentligen bortsett från vulkanutbrottet och att man utförde gladiatorfighter där. Det är en gladiator/hämnd film där legenden om Pompeji enbart är en plats som filmen utspelar sig i. Vet man historien om Pompeji sedan tidigare vet man också hur filmen slutar. Titanic är en fruktansvärt usel film, 300 är en lite bättre film och Gladiatorn är en bra film. Men att inte göra någonting eget, någonting nytt är som att kasta alla pengar i sjön, vilket regissören Paul W S Anderson har gjort i sina tidigare filmer (Resident Evil 1, 2, 3, 4, 5 och snart 6 och Mortal Kombat till att nämna några).
 
Kameran rör sig hela tiden och allt fokus ligger i bilder och animeringar. Man struntade helt i att casta skådespelare utan tog redan kända skådespelare eller skådespelare som är med i andra produktioner (har man ett jobb måste man ju vara bra (?)).
Milo: Then we go there (Milo pekar)
Atticus: To the horses

Följande citat är ett exempel på hur man pratar i film, medan man i verkligheten hade sagt: "Then we go to the horses over there (och pekar i vilken riktning). Varför man pratar plastigt och orealistiskt (och drygt) på film är för att man måste ha en hjälte, en medhjälpare och en kvinna för att historien ska bli intressant. Så om man i en film hade sagt: "Then we go to the horses over there (och pekar i vilken riktning)", hade varken medhjälparen eller kvinnan behövts. Man ger dem ett syfte, och samtidigt uppfann man också one-liners-karaktärerna. Å gud vad jag hatar dem.
 
Detta är en platt film. Och slutet knyter liksom ihop den här säcken full av klyschor, gamla historier, ofräscha dialoger och lämnar titttaren fullständigt oberörd. Frågan jag ställer mej är: Varför gör man en sån här film så välgjord?
 
Betyg: 2/5
2010s, 4:a, Vi klarade Bechdeltestet, drama, romantik #blogg100, cunnilingu, erection, graphic nude, lesbian sex, love, masturbation, orgasm, posing nude, realism, searching for identity, sexual desire, tears, teenage love

Blue is the warmest color (2013)

Titel: La vie d´Adèle / Blue is the warmest color (2013)
Regissör: Abdellatif Kechiche
Skådespelare: Léa Seydoux och Adèle Exarchopoulos
Genre: Drama, romantik
Längd:  179 min

Adèle går i gymnasiet, litteratur inriktning. Hon vill utbilda sig till lågstadielärare efter studenten. Hon utforskar sin sexualitet och finner en stark åtrå och attraktion till Emma. En äldre lesbisk kvinna med blått hår som är kulturell och erfaren. Adèle både går bort sig och finner sig själv.
Denna film har väckt uppståndelse i och med de långa, intima och pornografiska sexscener men också för den kritik skådespelarna Léa och Adèle själva riktat mot regissören. Kritiken har varit gällande dåliga arbetsförhållanden under inspelningarna. Det ska ha varit långa arbetsdagar med långa inspelningstider, det ska ha tagit en dag att filma en scen då Adèle enbart korsar en gata sägs det. Léa har sedan tidigare poserat topless för American Apparell så hon borde sedan tidigare haft erfarenhet av dåliga arbetsförhållanden. Det man dock kan hylla regissören Abdellatif för är hans nästan magiska fingertoppskänsla i att berätta en historia så makalöst trovärdig. En stor stor eloge till skådespelarna också så klart, för dem är helt fantastiska i sitt gestaltande. Det är den mest trovärdiga film jag sett någonsin, och det håller genom filmens nästan 3 timmar. Abdelattif ska ha gett en känsla till skådespelarna och bett dem gestalta den känslan, och inte ha koregraferat som man annars gör. Därför har han fångat deras riktiga jag och därför är det så otroligt trovärdigt. Denna metod överlägger dock ett stort ansvar på klippningen istället.
Som sagt är det väldigt pornografiskt, gott och ont om det, men i detta fallet är sexscenerna snarare en handbok för homofober hur lesbiska tjejer knullar. Det tillför inte storyn ytterligare. Jag kan bli lite störd på alla närbilder för jag är intresserad av miljöerna, men det är väldigt fokuserat på karaktärerna (lysande karaktärer) och deras personkemi. Adèle är osäker i sig själv och gör sin identifiera-sig-själv-resa med otroligt igenkännelse medan Emma är trygg och säker, kulturell och för sig i kretsar där ingenting är onormalt. Adèles vänner är homofober och hennes föräldrar är tydligare traditionella och tror att Emma är hennes vän som hjälper henne med filosofiläxan. Adèle gör resan vi alla gör, gör misstagen vi alla gör och lär oss av de alla misstag man gör och kommer ut som en bättre människa. Den visar hur jävla jävligt det är med kärlek när man är ung.
Trots kritiken mot regissören verkar dem ändå rätt glada på denna bilden, det kanske är skådespel det också. Eller så är det tacken för de priser som filmen tog hem, för trots kritiken måste jag hylla regissören. Men utan skådespelarna hade detta varit en rätt plastig film, men nu är den full av allt. Jag får till och med tillbaka lusten av att bo i Frankrike, dricka rödvin, läsa konst och gå på klubbar, den lust jag hade i gymnasiet.
Betyg: 4/5
2010s, 3:a, Vi klarade Bechdeltestet, romantik #blogg100, dum, idiotisk

Små citroner gula (2013)

Titel: Små citroner gula (2013)
Regissör: Teresa Fabik
Skådespelare: Rakel Wärmländer, Dan Ekborg och Sverrir Gudnason
Genre: Romkom
Längd:  99 min

Baserad på boken. Agnes (Rakel Wärmländer) mamma tycker om mat och Italien. Agnes går på ganska korttid och lånade pengar från servitris till resturange-delägare. Agnes granne är den (o)kända matkritikern som ger en de där lovorden man behöver som ny resturang. Agnes lägger in en stöt.
Dan Ekborg spelar fransman och erfaren resturangägare. Han bryter på franska och är antagonisten i denna berättelsen. Men ärligt talat, det är så bedrövligt i många fall (jag kanske ska dissa boken iså fall, men man har faktiskt valt att göra film på ett riktigt skitmanus). Sterotyperna är så extrema så jag mår illa, hela händelseförloppet är så förutsägebart att det är helt ointressant att kolla och dem betar av klyscha på klyscha, men det mest patetiska är att det ska vara lite mysigt romantiskt och komiskt.
Den enda behållningen är att jag tycker Rakel är rätt snygg, och andra kanske tycker att Josephine (Bornebusch) är snygg. Är du kvinna och saknar känsla för vad en bra film är, då passar denna dig.
Betyg: 2/5
00s, 4:a, Vi klarade Bechdeltestet, drama, komedi, romantik #blogg100, Chan-wook Park, bechdelstestet, cyborg, drama, kill em all, komedi, romantik

I´m a cyborg, but that´s OK (2006)

Titel: Ssa-i-bo-geu-ji-man-gwen-chan-a / I´m a cyborg, but that´s OK (2006)
Regissör: Chan-wook Park
Skådespelare: Su-jeung Lim, Rain
Genre: Komedi, Drama, Romantik
Längd:  105 min
 
Cha Young-goon (Su-jeung Lim) är en cyborg och bor på ett mentalsjukhus. Hon hamnar i problem när personalen tror att hon matstrejkar, men i själva verket kan hon inte äta eftersom hon är en cyborg. Av sin mormor har hon ärvt uppdraget att eliminera alla i vita rockar. Det är bara ett problem, hon känner sympati. Hon träffar Park Il-sun (Rain) som är tjuv och kan stjäla hennes sympati.
 
 
Chan-wook Park som mest är känd för hämnd-trilogin (Hämnarens resa, Old boy och Lady vengeance) har lagt mycket krut på stil och struktur även i denna film. Han använder sig av samma stil som i tidigare filmer och det är såklart väldigt genomtänkt. Allvaret har dock lämnats därhän och istället har Chan-wook Park flyttat fokus till drama och komik. Det är stundtals väldigt komiskt och skruvat, men det är inte en renodlad komedi och det är viktigt att påpeka det tycker jag. Den behandlar också ämnen som ätstörningar och behandlingsmetoder på ett fint sätt.
 
 
Det finns en twist också. Twisten höjer filmen för det är ingen klockren 4:a. Betyget kan vara i sympati med att Lady Vengeance var en besvikelse. Men det här är kvalitetsfilm. Skulle det vara så att du ser filmen och tycker det är riktigt dåligt kan du ju alltid försöka lära dej hur man uttalar filmens titel på originalspråket!
 
 
Betyg 4/5
3:a, 40s, drama, romantik #blogg100, akira kurosawa

Subarashiki nichiyôbi / One wonderful sunday (1947)

Titel: Subarashiki nichiyôbi / One wonderful sunday (1947)
Regissör: Akira Kurosawa
Skådespelare: Isao Numasaki, Chieko Nakakita
Genre: Drama och romantik
Längd:  108 min
 

Det har varit krig och dystert ett tag, husen är trasiga och ännu har man inte målat världen efter att världen raserats. Yuso (Chieko Nakakita) är den fattigaste person jag sett på film, han har 15 yen år 1947 på fickan. Jag har verkligen noll grepp om hur mycket pengar det är men en kaffe och en asäcklig torr kaka kostar 10 yen i filmen och ett inträde till ett zoo för djur med bipolärsjukdom kostar 1 yen, det ger oss ett litet grepp om hur mycket 15 yen är. Masako (Isao Numasaki) har på sin ficka 20 yen, hon är den nästfattigaste jag sett på film. Tillsammans ska dessa tillbringa en söndagsdejt tillsammans. Yuso verkar ha varit ute i krig ett tag och Yuso och Masako har inte träffats på länge, men dem är väldigt kära och dem är lyckliga tillsammans.
 
 
Det är så romantiskt att man blir kär. Det är verkligen feel-good vibbar med egentligen ett undantag. Feel-good film är extrem fiktion, och detta är extrem realism. Det är närgånget och ärligt utan att förstora något eller förstärka, den är minimalistisk. Det finns många oförglömliga scener och dialoger som man borde spara och plocka fram när man är pank, hemlös, frulös och billös, ja en riktig loser. Till exempel när dem matar en get på Zoo (exotiskt) med papper;
- Djur är lyckliga, för dem behöver aldrig oroa sig för inflation.
Eller när Yuso råkar sabotera ett marknadsstånd och tvingas betala 10 yen för att han förstör nån bulle.
- Om det inte varit för det hade vi inte ätit bulle nu. 
 
Masako tycker att geten har ett billigt leverne, det tycker inte Yuso:
"Pappersnäsdukar är inte billiga! 2 dussin kostar 20 yen."
 
Jag har tjatat lite om hur långsamma Kurosawas filmer är och detta är inget undantag, den hade kunnat ta slut efter 50-60 minuter, men den håller på det dubbla. Sista 50-60 minutrarna är ett kammarspel i en extrem minimalism. Yuso dirigerar musik i en tom teater/musik hall utan orkester och utan publik, först dirigerar han till blåsten sen dirigerar han till pålagd musik. Poetiskt. Sen ska Masako uppmana publiken att applådera medan hon själv tokapplåderar och gråter. På pappret och nu när jag skriver det låter det ju fantastiskt. De är det inte. tyvärr.
 
 
Betyg 3/5
 
 
Visa fler inlägg