4:a, 80s, mystery, sci-fi, skräck 1982, John Carpenter, antarktis, gore, isolering

The Thing (1982)

Titel: The Thing (1982)

Regissör: John Carpenter

Skådespelare: Kurt Russel, Wilford Brimley, T.K. Carter, David Clennon mfl.

Genre: Mystery, Sci-fi och skräck

Längd: 109 min

 

John Carpenters The thing är nominellt en remake på The Thing From Another World av Christian Nyby 1951. Däremot ska Carpenters film vara mer lik orginalkällan och tillika boken ”Who goes There” skriven av John W. Campbell. Ennio Morricone står för musiken och även om det blir lite cheesy på sina ställen sänker det inte filmens värde. Vi ser blockbusterfilmer som, än idag, använder sig av musikaliska kraftuttryck för att förstärka scener utan att lyckas skapa symbios mellan bild och ljud. Ljudet finns där och har som uppgift att förstärka spänning, mystik och känsla, vilket det gör. Men inte på den nivån vi är vana att höra Morricone. 

 

 
 
Vi får se en rymdfarkost åka mot jorden och in till vår atmosfär. Det följs av ett ytterst intressant men frågande intro. När filmen är slut är introt fullkomligt logiskt, men väl där under det första tio minutrarna är en lite fundersam på vad som komma skall. Vid första anblick förstår en att detta är något storslaget, häftiga helikopteråkningar och snö- och istäckta berg. Inte en människa i närheten i detta iskalla Antarktis. Helikoptern flyger till slut mot en bas där vi får möta våra huvudrollsinnehavare. Det fortsätter här att vara relativt märkligt och knasigt faktiskt. En utbrister "Vad är det här?" för sig själv men förstår samtidigt att det vilar något underligt i dessa is- och snödrivor. 
 
 
 
 
Vi får stöta och blöta med en ung och lite opolerad Kurt Russel som tycker om whiskeyn, framför allt den Italienska J&B. Vad han mer tycker om är något oklart, vill han vara på detta uppdrag? Vad gör de andra männen på basen, vad vill de göra? Här faller filmen något. Det finns faktiskt inte med en enda kvinna i hela filmen. Det finns heller ingen dialog som beskriver personerna mer utöver att en gillar hundarna, en annan gillar weed och så vidare. De vanliga plottarna om att någon saknar sin flickvän eller vill åka hem finns inte. Det är en nackdel i skräck att en inte känner med huvudpersonerna, men för den mörkrädda är det så klart bra.
 
 
 
 
Filmen inleds mystiskt, övergår till intressanta fynd som leder till gore. Det är faktiskt mer blodigt än skräckinjagande. Det är inget fel med de, för just de scenerna är välgjorda och håller än idag. På många sätt och vis håller filmen dagens mått men jag kan inte sluta tänka på avsaknaden av kvinnor. Möjligtvis är det så att hela filmteamet bestod av män, det skulle i så fall förklara de bristande karaktärsbeskrivningarna och mängden blod som spills.
 
4/5

 

2010s, 3:a, crime, drama, mystery, spaghetti-western african american, bounty hunter, n-word, prisoner, tarantino, violent

The Hateful Eight (2015)

Titel: The Hateful Eight (2015)
Regissör: Quentin Tarantino
Skådespelare: Samuel L. Jackson, Kurt Rusell, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggings, Damián Bichir, Tim Roth m.fl
Genre: Crime, Drama, Mystery och spaghetti-western
Längd: 187 min
 
En prisjägare, och sitt byte, tar skydd mot stormen i en stuga tillsammans med ett gäng opålitliga män. 
 
 
Detta är så mycket Tarantino. Det är hyllningar till spaghetti western men i en tid och miljö där Amerika i vissa delstater förbjudit slaveriet och präglas av inbördeskrig. Det är en maktkamp som mestadels avspeglar i dialoger som vi vid det här laget är så vana vid efter Resorvoir dogs (1992) och Inglourious basterds (2009). Jag ser det som en fortsättning av en beskrivning utav den Amerikanska historian då berättelsen har flyttats fram ett par lagändringar från slaveriet som gestaltas i Django Unchained (2012).
    Musiken står Ennio Morricone för, ja spaghetti-western musikmästaren, som Tarantino arbetat med tidigare. Skådespelarlistan är lång och gedigen eller kanske rent av bombastisk. På pappret kan detta in misslyckas och för att höja förväntningarna ännu mer bestämmer sig Tarantino, som den filmfantast han är, för att filma kalaset i 70mm. Ett bevis på sin kärlek till filmmediet och att filmen är gjord utan digitala effekter.
 
 
Tarantino är extremt skicklig och har ett otroligt sinne för detaljer. Han har liksom tänkt på allt. Han måste göra det, för hans publik är kräsen och lägger märke till detaljerna. Det är tekniskt välgjort och ur många aspekter pedantiskt gjort. Skådespeleriet, sminket och miljöerna skapar just den känslan som skapar ett nu. Det finns ingen tvekan om att vi är där och nu. Men berättelsen är platt och rätt meningslös. Språket och våldet är grovt, onödigt och det får mig generad samtidigt som jag blir arg och äcklad.
    I världen utanför biosalongen förs ett ordkrig mot just n-ord och det arbetas för att jämna ut jämställdheten inom filmen och i samhället. Att Tarantino väljer att inte vara med i utvecklingen, visst fine. Men att komma undan med det, det gör han inte. Detta är så politiskt inkorrekt att jag inte ens kan tycka om filmen. Jag inombords hatar den. Samtidigt som jag hyllar Tarantino som regissör.
    Bortsett i från det politiska är detta den minst intressanta, den minst överraskande och den minst sevärda filmen i Tarantinos slag. Känslomässigt blir det inte mer än en axelryckning för berättelsen, ett obehag av våldet och en ilska av dialogerna. 
 
3/5
2010s, 5:a, drama, mystery, sci-fi Artificiell intelligens, alex garland, alicia vikander, cyborg, ex machina, sci-fi

Ex machina (2015)

Titel: Ex machina (2015)
Regissör: Alex Garland
Skådespelare: Domhnall Gleeson, Oscar Isaac, Alicia Vikander mfl.
Genre: Drama, Mystery och Sci-fi
Längd: 108 min
 
En programmerare på ett IT-företag vinner ett lotteri. Priset att tillbringa en vecka tillsmmans med den hemligshetsfulla ägaren och programmeringsgeniet till Blue book i hans resident i Alaska. Han erbjuds att få reda på företagets hemligheter och delta i ett experiment. Att utföra ett Turingstest på en AI.
    Turingtestet är ett test för att avgöra om AI tänker som en människa eller robot. Ett test som Alan Turing utformade 1950. Turing ställde frågan "Om en maskin kan tänka, hur skulle vi då veta det?". När vi inte kan avgöra om maskinen är en maskin eller människa, ja då uppfylls kriteriet för AI eller mänsklig intelligens.
 
 
 
I grunden är detta ett sci-fi. Den utspelar sig inte i rymden och innehåller inga häftiga rymdskeppsactionscener och inga lasrar som skjuts i det stora svarta. Det utspelas på jorden och bygger på den exponentiellt ökade digitaliseringen i och med smartphones, surfplattor där varje enhet har en kamera som är påslagen konstant. Enheter som läser av våra ansiktsuttryck och reaktioner. Filmen väcker existientiella frågor och väcker blandade känslor av rädsla och glädje på samma sätt som Moon (2009) eller Her (2009) gör. När filmen är slut fortsätter tankarna att bubbla.
    De två huvudpersonerna, bortsett från Alicia Vikander, är programmerare, excentriska och deras kemi kan uppfattas störande. De har egentligen inget gemensamt och har aldrig tidigare träffats vilket gör det hela väldigt logiskt. De finns inte så mycket djup i deras karaktärer och dem är stereotypa män som i sin brist på socialförmåga utmärker sig än mer stereotypiskt. 
 
 
 
Det blir stundtals en film om män som pratar kvinnor på ett onyanserat sätt samtidigt som just det speglar filmens tema, AI. Människan har evolutionerats fram, på samma sätt måste AI också genomgå en evolution eftersom definitionen av AI inte går att skilja från definitionen av en människa. Filmen har inga extrema visuella effekter utan de är så skickligt gjorde att det uppfattas som realitet. Manuset är liksom det skickligt och välarbetat. Däremot hade ett annat användande av kameran varit stilistiskt snyggare med mer rörelse, svepningar och vinklar. Alex Garland är ju känd som manusförfattare och det är det som är styrkan i filmen. 
    Man kan göra en bra film av ett dåligt manus och man kan göra en dålig film utav ett bra manus. Ex machina är en bra film gjord på ett bra manus.
 
5/5

Rachômon / Demonernas port (1950)

Titel: Rachômon / Demonernas port (1950)
Regissör: Akira Kurosawa
Skådespelare: Tochirô Mifune, Minuro Chiako , Takashi Shimura mfl.
Genre: Drama, mysterium
Längd: 88 min
En tjuv våldtar en kvinna och mördar hennes make. Men när historien berättas ur fyra olika vinklar - kvinnans, tjuvens, den mördade mannens och ett vittnes - är det plötsligt inte alls säkert vad som hände. Historien blir alltmer motsägelsefull och ord står mot ord och handling mot handling. Det visar sig snart att ingen av de fyra verkar vara särskilt sanningsenlig.
Estiskt väldigt fin film med ett fantastiskt fint foto i denna restuarerade kopia. Det ser nästan ut som nytt, bortsett från att skådepselarna går runt i trasor och bär svärd. Jag är inte särskilt förtjust i denna Kurosawas svärdtradition. Detta är någonting annat än en svärdrulle, trots att dem bär svärd, för här är det drama. Jag menar, triangeldrama. Men uppsättningen två män om en kvinna med varsitt svärd är för mej än ganska orealistisk uppsättning, men gjort är gjort. I vart fall är det här rätt banbrytande för sin tid. Det är en socialstudie i mänskligt beteende, en psykologiskstudie i människans uppfattningsförmåga och sinne för detaljer och kanske traumatisk glömska. För en forskande filmvetare är ju detta så otroligt fantastiskt, men för en filmentusiast är det lite preteniöst daltande för det är inte spännande, inte trovärdigt och långsamt.
Överspeleriet förstör egentligen allting som filmen innan byggt upp, spänning och miljö. När den galna Tajômaru hoppar runt utan kläder på alla fyra som en apa och skrattar som om han var dum i huvet så blir det bara så förbannat dåligt. Svärdfighterna är också brutalt överspelade och jag tänker tillbaka från när man lekte pussjage som barn, man sprang ifrån tjejerna som ville pussa en men sen så snubblade man till med flit så att tjejerna skulle komma ikapp en, för man ville ju ha pussar. Dem snubblar och missar, snubblar och missar och det är som att titta på en riktigt dålig teater.
Det är bra, men det är också dåligt.
 
Betyg: 3/5
2010s, 2:a, fantasy, mystery, äventyr #blogg100, immortal, mortal, teenage hero

Harry Potter och dödsrelikerna: del 2 (2011)

Titel: Harry Potter och dödsrelikerna: del 2 (2011)
Regissör: David Yates
Skådespelare: Daniel Radcliff, Emma Watson, Allan Rickman, Ralph Fiennes och Helena Bonham Carter
Genre: Äventyr, fantasy, mystery
Längd:  130 min

Harry, Ron och Hermione fortsätter jaga horrokruxer för att förinta Lord Voldemort i en sista strid på Hogwarts.
Tonårsgänget reser England runt efter horrokruxer, bråkar lite med varandra, misstar varandra för att älska fel person och så vidare. Okej okej, jag vet att det är barnfilm. Men trots den ursäkten kommer man inte undan att detta är barnsligt och löjlig slutstrid á la LOTR, Matrix, Clash of the titans, 300. Vi vet redan på förhand att Harry kommer vinna och att det kommer vara en slutstrid som förväntas vara EPIC. För mej är detta den tråkigaste slutstriden jag sett någonsin.
Magin är för klyschig, för när man mest behöver någonting då kommer det till en. Det är den storytellingen J K Rowling använder sig av, magin löser alla problem, Dumbledore löser alla problem, men det är inte trovärdigt. För självklart måste det vara trovärdigt även i fantasy och sci-fi, herregud. Glöm inte att dra ner rullgardinerna, för annars ser ni inte någonting i denna nästan svartvita färgskala.
Betyg 2/5
00s, 5:a, anime, fredagstipset, mystery, äventyr #blogg100, heaven, love, nudity, sex, shot to death, surrealism

Fredagstipset v.13 Mind Game (2004)

Titel: Mind Game (2004)
Regissör: Masaaki Yuasa
Skådespelare: Koji Imada, Takashi Fujii och Tomomitsu
Yamaguchi
Genre: anime, mystery, äventyr
Längd:  103 min
 
Nishi är en misslyckad mangatecknare som är förälskad i sin barndomsvän Myon. Efter en eldstridig biljakt med maffian dyker Nishi och bilen rakt ner i havet och i buken på en val. De försöker fly sin situation och inser någonstans på vägen vad det verkligen betyder att leva.
Det här är bara ett måste för alla. Det är en helt makalöst filmupplevelse som blandar allt, animestilar, berättartekniker och meningsfulla insikster. Jag älskar Nishis beundran över barndomsvännen, den nyskapande sexscenen (har aldrig sätt något liknande) och den brutalitet bara anime kan stå för. Det här är ett nyårfyrverkeri!
 
Betyg: 5/5
 
2:a, 80s, Vi klarade Bechdeltestet, drama, mystery #blogg100, abandoned, boobs, children hanged in a tree, dead horse, poison, tragedy, von trier

Medea (1988)

Titel: Medea (1988)
Regissör: Lars Von Trier
Skådespelare: Udu Kier, Kirsten Olesen och Henning Jensen
Genre: Drama, mystery
Längd:  77 min

Medea är/var en kvinna i grekisk mytologi med trollkrafter. Hon har två barn med Jason. Kung Kreon vill belöna Jason med sin dotter och lovad kungatronen. Jason driver Medea ur byn men Medea svarar med trolldom.
Det är skapligt. Konstnärligt lite sjukt och långsamt. Det är intressant att se en tidig film av Von Trier, för han har olikt andra regissörer inte velat(?) hitta sin egen stil. Han har på ett eller annat vis alltid utvecklat sin stil, sitt sätt att berätta och historierna att berätta. Man slutar aldrig förvånas
Men detta är allvarligt en långtråkig film där en del scener väcker intresse. Känns lite inspirerat av Tarkovskiy i försöken att hitta de magiska bilderna. Men som de historiskt sätt stora regissörerna så början även Von Trier utan att briljera. 

Se hellre Valhall Rising
Betyg: 2/5
00s, 1:a, Vi klarade Bechdeltestet, mystery, skräck #blogg100, 1963, based on video game, bechdelstestet, corpse, limbo, nightmare, sleepwalking, torture, zombies

Silent Hill (2006)

Titel: Silent Hill (2006)
Regissör: Claudio Fragasso
Skådespelare: Radha Mitchell, Sean Bean, Laurie Holden och Deborah Kara Unger
Genre: skräck, mystery
Längd:  125 min
 
Silent Hill är en Spökstad. Staden vilar på en hemlighet. Rose´s (Radha Mitchell) dotter Sharon går i sömnen på nätterna och försöker ta livet av sig i mellanåt. När hon är i trans pratar hon om Silent Hill, ingenting av detta minns hon när hon vaknar till liv igen. Rose bestämmer sig för att ta reda på sanningen och åker till Silent Hill
Jag tänkte se denna 2006, eller rättare sagt så började jag se den 2006. Men avbröt tittandet för jag tror jag tyckte det var för spännande i början. I min ungdom var jag livrädd för att spela Half-Life, för alla skitläskiga monster som hoppade upp i ansiktet på dem. Det lät mycket runt o kring och det kom/kunde vara monster precis överallt. Man spände sig i hela kroppen och satt på helspänn, hoppade högt upp i luften för varje zombie som dök upp. Jag tror det var därför jag avbröt tittandet 2006 efter ca 20-30 minuter.
Nu har jag sett färdigt den. Skådespeleriet är uselt, likaså datoreffekterna och datoranimationerna. Den är inte spännande eller intressant, jag brydde mej inte hur det gick för dem. Rose´s ego är patetiskt, allting handlar om hennes barn hela tiden. Scenerna och klippen är bara väldigt konstiga. Ljudet, framförallt musiken är otroligt dålig. Man skulle kunna tycka att filmens färg är fin, men det är antingen grått som i svartvit film eller kolsvart. Jag såg mest ingenting.
 
Betyg 1/5
5:a, 90s, fredagstipset, komedi, mystery, skräck #blogg100, bröst, cemetary, child shot in the forehead, corpse, cult, dellamorte dellamore, disembodied head, zombies

Fredagstipset v. 11 The cemetary man (1994)

Titel: Dellamorte Dellamore / The cemetary man (1994)
Regissör: Michele Soavi
Skådespelare: Rupert Everett, Francois Hadji-Lazaro och Anna Falchi
Genre: Skräck, romantik, mystery
Längd:  105 min
 
Francesco Dellamorte arbetar på en kyrkogård i den Italienska byn Buffalora. Han lever i ett fallfärdigt hus på området med endast sin mentalt handikappade assistent Gnaghi som sällskap. Han verkar inte förvånas över att alla lik återvänder som zombies sju dagar efter att de begravts. Francesco (Rupert Everett) möter den mystiska men supersnygga She (Anna Falchi), drömmer Francesco eller tappar han förståndet?
 
 
 
Det här är ett hopkok av skruvad humor och existentiell närvaro. Slutet är framförallt mäktigt, men det finns många sköna stunder i denna underbara film. Romantiken, skräcken och komiken lever i en perfekt symbios med varann där ingenting blir för mycket eller för lite. Det är mästerligt komponerat, det finns bara ett minus för denna filmen och det är att den är för kort. Tiden har aldrig gått så fort tidigare på film.
 
 
Betyg 5/5
Visa fler inlägg