2010s, 3:a, drama, komedi Claes Bang, Elisabeth Moss, Ruben Östlund

The square (2017)

Titel: The square (2017)
Regissör: Ruben Östlund
Skådespelare: Claes Bang och Elisabeth Moss mfl
Genre: Komedi och drama
Längd: 142 min
 
På Hagabion i Göteborg, där resturangen för övrigt heter Kino, hade jag den äran att gå på en något mer exklusiv visning utav The Square. Visst, det var inte som premiären i Cannes, Trollhättan eller på Way out west. Ruben Östlund var på plats i vart fall och pratade innan filmen om bakgrunden och inspirationen till ett antal scener i hans nya film och om hans vision att flytta Kopparmärra i Göteborg.
    The square har vunnit det finaste priset man kan vinna som regissör, Oscar i all ära, men trots det säger han att det inte är de bästa filmerna som vinner priser. Jag uppfattar att han helt enkelt har skapat The square och knäckt koderna för hur man vinner priset och medveten inte skapat den bästa filmen. The square är inte heller den bästa filmen, inte ens hans bästa film.
 
 
Ruben Östlund är professor i filmisk gestaltning på Akademi Valand i Göteborg. En titel han har fått dels för sin akademiska bakgrund men även för sitt arbete med film och gestaltning. Hans filmografi är av högsta klass, en prägel han satte redan från den första kortfilmen. Det finns så många fantastiska ögonblick och oförglömliga scener genom hans filmer, så även i The square. Men, som en helhet är jag något besviken på hans senaste film. Hur mycket jag än förstår att han vill uppnå sin dröm att vinna kan jag inte sluta fundera på vad som definierar en konstnär. Om valet stod mellan att få bestämma själv över sitt konstnärsprojekt och inte vinna kontra att inte få bestämma men att vinna, vad väljer en konstnär?
    I Rubens fall antar jag att han bestämt och styrt över arbetet men samtidigt lyckats vinna. På samma gång lyckas han att driva och förlöjliga den esoteriska juryn i Cannes. Inombords tror jag att han sitter och njuter. Att han lyckas visar på en ännu större bragd, ett ännu större konstnärsskap och genialitet. Men för mig som vanlig människa lämnar jag biosalongen ganska oberörd medan jag har en liten klump i magen av igenkänning i Gitarrmongot (2004), De ofrivilliga (2008), Play (2011) och Turist (2014).
 
 
4:a, drama, sci-fi mirrortheory

Another earth (2011)

Titel: Another earth (2011)
Regissör: Mike Cahill
Skådespelare: Brit Marling, William Mapother m.fl
Genre: Drama och Sci-fi
Längd: 92 min
 
Huvudpersonen är en ung student vars sinnesnärvaro befinner sig i ett annat universum. Vilket till slut får avgörande konskekvenser för sig själv och sin omgivning. Hon orsakar en trafikolycka och efter tid i fängelse försöker hon att komma tillbaka till livet, att leva och arbeta trots sin labila grund. Nyheterna översvämmas av en nyfunnen grannplanet och huvudpersonen skickar sitt bidrag för att vinna en resa till den planeten.
 
 
Personligen, det måste nog sägas, är filmer och historier om rymden en favorit som allt som oftast träffar mig rakt i hjärtat. Så även denna. Men det behöver redas ut vad det är för film. Det tas upp teman som människoöden, relationer, existentialism, moraliska dilemman och att vara anorlunda eller ha särintressen. Det främsta fokuset är att berätta en historia, på ett poetiskt och vackert sätt. Sekundärt är att vara vetenskapligt korrekt. För ärligt talat, varför skulle en planet dyka upp närmare oss än solen. Bara så där över en natt? Det sker inte, så därför måste vi köpa att det är kvasifilosofiskt. Men det betyder inte att vi kan lära oss något ändå. Vetenskapligt korrekt är det ändock när teorin om spegelplaneter i andra universum. Okej, det är inte en teori som är bevisad och har flera olika grunder att stå på. Men hänvisningen är korrekt.
 
 
Another earth är den vackrasta visuella film jag sett under 2010-talet och jämförs närmaste med filmer som Melancholia (2011), Take shelter (2011), Short term 12 (2013). Och den står sig väl bland dessa andra titlar! 
 
Another earth visas just nu på viaplay
 
4/5
3:a, 80s, Tema: Kung fury, action, drama bruce lee, martial-art, meditation, neon clothes

The last dragon (1985)

Titel: The last dragon (1985)
Regissör: Michael Schultz
Skådespelare: Taimak, Vanity, Christopher Murney, Julius Carry mfl.
Genre: Action och drama
Längd: 109 min
 
Leroy har tillbringat lång tid hos sin sensei och har uppnåt alla grader läromästaren kan lära ut. För att uppnå den absolut sista graden behöver Leroy söka efter den på egen hand. Leroy går i och med det igenom en djup kris och tvingas navelskåda sig själv och livsbejaka omgivningen. Han ska nu klara sig på egen hand. Till sin hjälp tar han meditation. The Shogun of Harlem är dock en brokig, våldsbejakande karaktär med enorm attraktion för att titulera sig The Master. Shogun aka Sho´nuff kan inte leva med vandrande rykten om att Leroy är The Master. Shogun gör allt han kan för att få slåss med Leroy men likt tjuren Ferdinand vill Leroy bara meditera. Till råga på allt blir Laura Charles, programledaren för den extremt hippa tv/musik-programmet 7th heaven, kär i honom.
 
 
The last dragon är på många sätt och vis en komedi även om de humoristiska tillfällena inte når fram som ett skämt. För att vara en actionfilm är det väldigt lite action. Det finns bovar i flertal och scener som hade kunnat utvecklas väl i sanna Bruce Lee-anda. Trots hyllningar och dyrkningar till Bruce Lee är kärnan i filmen kärlekshistorien med Laura Charles. Och det är absolut inget fel med det. Men är en ute efter ett streetfighter-maraton med Sonny Chiba ska vända blickarna åt ett annat hörn i vhs-hyllan. Styrkan liggar även den i relationen med Laura. 
 
 
Helthetsbedömningen och inramningen är lyckat och framgångsrikt. The last dragon har inga direkta svagheter utan håller en hög trevlighetsfaktor. Den bjuder på neon, flertalet bisarra och klassiska karaktärer, märkliga möblemang, kläder och ett soundtrack som heter duga! Jisses vilka låtar, verkligen 80-tal ända ut i fingerspetsarna. Det är en del framträdanden i filmen som är riktigt minnesvärda.
    Utan att spoila så bjuder även filmen på en mäktig och effektfull avslutning trots små medel. Något som sammanfattar filmen rätt väl. Den är extremt trevlig och påhittig, men någon annanstans en i hyllan underhållning får den inte plats i.
 
 
3/5
3:a, 80s, drama, sci-fi, thriller Christopher Walken, Cronenberg, clairvoyant, murder

The dead zone (1983)

Titel: The dead zone (1983)
Regissör: David Cronenberg
Skådespelare: Christopher Walken, Brooke Adams, Herbert Lohm, Martin Sheen mfl.
Genre: Drama sci-fi och thriller
Längd: 103 min
 
Stephen King skrev boken The dead zone (1979) på 428 sidor. Johnny Smith (Christpher Walken) är lärare och kär i sin kollega, en för omvärlden hemlig relation då vid ett uppdagande skulle resultera i att de mister sina arbeten. Johnny är med om en bilolycka och skadas allvarligt. En olycka som förorsakar att han kan se händelser ske innan de skett. Denna klärvoajanta förmåga skapar intresse för den lokala polisen som har hamnat i stiltje med en aktuell massmördare.
 
 
Under tidsperioden 2002-2007 sändes en tv-serie med samma namn och handling, dock med en mer spartansk rollista. Jag är verkligen imponerad av David Cronenbergs andra filmer, framför allt The Fly, Scanners och Naked Lunch. De skiljer sig från mängden och hamnar, i min mening, närmast som filmens Stephen King. Vilket baseras på skräcken och spänningen i relation till de större frågorna. Det är inte så att han uttryckligen ställer tittaren frågor. Utan det är de bisarra och utomjordiska världarna som filmerna utspelas i som väckor frågor. Vad händer om människan kan transportera atomer från en plats till en annan via en teleport, som i The Fly? Hur hanterar en människa kändisskapet som klärvoajant? Ingenting är klyschigt i Cronenbergs universum samtidigt som de följer den dramaturgi vi är vana vid. Det svåra, tunga och oförklariga gör Cronenberg rimligt.
 
 
Även om just The dead zone inte är i klass med ovan nämnda filmer utmärker filmen sig ändå att vara en Cronenberg film. Däremot så finns inte det bisarra som vi är vana att få. Något som Cronenbergpubliken kräver. The dead zone är en snäll och mysig film, och står i jämbördes med Taxi driver (1976). Dessa två filmer har en del likheter båda när det kommer till historia (en person lider av psykiska men som ska hjälpa människor och världen) och till dramaturgi men även de excentriska huvudrollsinnehavarna har en del gemensamt.
 
 
Johhny involveras i en mordgåta, ett presidentval och den här lilla killen. Han hjälper till, för han är godhjärtad. Men det tynger honom, det är en börda att ha denna förmåga. Det påverkar hans privatliv och han vill ju inget hellre än att vara med lärarinnan han är kär i.
 
3/5
00s, 4:a, drama, komedi, skräck György Pálfi, based on shortfilm, foodporn, hungary, pervert, speed-eating, taxidermia

Taxidermia (2006)

Titel: Taxidermia (2006)
Regissör: György Pálfi
Skådespelare: Csaba Czene, Gergely Trócsányi, Piroska Molnár, Adél Stanczel mfl.
Genre: Komedi, Drama och skräck
Längd: 91 min
 
Bakom filmen ligger en Österike-Ungern samproduktion. De idag, två länderna, blir till ett och berättar en Ungersk socio-politisk historia. Den tar avstamp i andra världskriget och slutar i dag (2006). Filmen var nominerad till bästa film under Cannes festival 2006 i kategorin Un Certain Regard Award. Ett pris som söker efter "various types of visions and styles: "original and different" works which seek international recognition".
    Tre berättelser med en gemensam nämnare, personerna i berättelsena är varandras arvtagare. På en avlägsen militäranläggning lever Morosgoványi som slav för officeren. Han bor ute i ett skjul, granne med utedassen. Hans försvar mot sin leverne situation är att försvinna in i sin fantasi, sin egen perverterade fantasi. 
    Årtionden senare har Ungern en champion, Kálmán, i speed-eating. Han ligger i hårdträning under hård coaching och i väntan på att speed-eating ska accepteras som en sport. Årtionden senare lever en tanig taxidermia, djuruppfödare, i kontrast till sin något större far. 
 
 
Till att börja medkänner jag inte till den Ungerska historian, vilket med stor sannolikhet gör att filmen tappar värde. Av den anledningen förstår jag ännu mindre den metaforiska socio-politiska aspekten. Där finns säkerligen mycket gottigheter att grotta ner sig i. Bortsett från det är detta en makalös resa. En riktig fredagsrulle som innehåller allt! Och mer därtill! Det är fullständigt bissart filmen rakt igenom. 
    Samtidigt som det är groteskt och vulgärt är det fullkomligt välgjort och genomtänkt från första stund. Det finns en del makalösa scener, inte minst badkarsscenen, bilden ovan. Här förstår man vilket liv de lever samtidigt som jag njuter av en mästerlig scen. Personporträtten ska också lyftas och höjas. Vilka öden, vilka människor. 
 
 
 
Jag slås i mellan åt av tanken "vilka säller upp på det här" och "Vem kommer på sånt här". Det gör jag dels för denna filmen men även för andra. Tex. Braindead (1992), Doogtooth (2009) och Antichrist (2009). Bakom dessa filmer är det bra folk, det vill säga duktiga filmskapare. Att Taxidermia har gjorts är inte en slump, människor har jobbat konstant och lagt ner hundratals timmar på att färdigställa den. 
 
 
 
Okej. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. En historialektion. En metaforisk socio-politisk skildring. Mycket sex och vulgäritet. Matporr och uppstoppning. Jag nämnde at det är en fredagsrulle, jag står för mitt ord. Men för allt i världen, ät inte mat samtidigt. 
    Dialog, foto, berättande, orginalitet och personporträtt är filmen. Det är så mycket med filmen som är bra, som man först kanske inte ser bakom allt äckligt. 
 
4/5
 
 
2010s, 4:a, adventure, drama, thriller, western Alejandro González Iñárritu, bear attack, leonardo dicaprio, revenge, the revenant, tom hardy

The Revenant (2015)

Titel: The Revenant (2015)
Regissör: Alejandro González Iñárritu
Skådespelare: Leonardo Dicaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson m.fl
Genre: Adventure, Drama, Thriller och Western
Längd: 156 min
 
Baserat på en verklig händelse i Alaska 1820 jagar amerikaner efter djurhudar. De jagar och blir jagade av urinvånare som vill åt hudarna. Hugh är expeditionens guide och visar vägen bort från urinvånarna. Han attackeras av en björn och blir skadad illa där an och lämnas kvar av sitt jaktlag.
 
 
Fotot och kameran är fullständigt makalöst. Efter att ha gjort filmer som Älskade hundar (2000), 21 Gram (2003) och Babel (2006), filmer som knyter ihop människoöden och fördjupar sig i livsöden, är det numera fotot och kameran som utmärker Iñárritu. I Birdman (2014) visar han intresset för kameraåkningar och teknisktkunnande i att få hela filmen att se ut som ett enda klipp.
    Människoporträtten och livsödena finns ändå kvar i berättelserna, det är så klart inte bara hans förtjänst. Birdman vann visserligen bästa film, bästa regi, bästa foto och bästa originalmanus på förra årets Oscarsgala men skådespelarna spelar sina roller på ett fantastiskt sätt. Dicaprio vann en Oscar för sin roll i The Revenant, vilket han även förtjänar. Tom Hardy gör även han en fantastisk gestaltning i sin roll som den egoistiska, väderbitna och hårdbarkade John.
 
 
Jag häpnar över fotot och kameran och skådespeleriet. Det som är synd och lite tråkigt är berättelsen. Ingen kan ha undgått vad filmen handlar om och vet man det är berättelsen föga ointressant och tillför inget ytterligare. Det finns inget mervärde utan landar i lådan "Underhållning". Det är tämligen långsamt tempo i mellanåt. Hade Iñárritu tagit med sig det han en gång började sin filmkarriär med hade detta varit en femma.  Jag ser tyvärr ingen mening med berättelsen, liksom jag inte gör med Birdman. Iñárritu har flyttat till Hollywood.
 
4/5
2010s, 3:a, drama brie larson, jacob tremblay, kidnapped, lenny abrahamson, shed

Room (2015)

Titel: Room (2015)
Regissör: Lenny Abrahamson
Skådespelare: Brie Larson, Jacob Tremblay
Genre: Drama
Längd: 118 min
 
Ma och Jack är inlåsta i ett rum, ett skjul. Efter ett lyckat rymningsförsök hittar polisen kidnapparen och skjulet. Flera år instägda i ett rum börjar anpassning till det verkliga livet.
 
 
 
Baserat på en bok, baserat på alla dessa verkliga händelser om inlåsta personer och familjer i bunkrar, men likväl fiktion. Det var en period då det skrevs mycket om sådana händelser i medier runt om i världen. Nu har det alltså skrivits en bok på samma tema av irländaren Emma Donoghue. Brie Larson fick en Oscar för sin insats. Filmen var nominerad till bästa film, bästa regi och bästa manus på bok.
 
 
En gripande historia, så klart, men väldigt snäll i framtoningen av dessa hemska historier. Det pratas väldigt lite om det som tidigare hänt och om det som händer just nu. Det är nog fullt medvetet men är ingenting som gör varken filmen eller berättelsen bättre. Efter cirka en timma trodde jag att filmen var slut, det var den inte. Tur var väl det för andra halvan gav ändå något. Den hade ett djup och förklarade den problematik som Ma och Jack nu ställs inför, men inte mer än att det snuddar problemen. Någon liten snyftning kan den känslomässiga ändå känna. En medioker film på alla sätt och vis.
 
3/5
2010s, 3:a, crime, drama, mystery, spaghetti-western african american, bounty hunter, n-word, prisoner, tarantino, violent

The Hateful Eight (2015)

Titel: The Hateful Eight (2015)
Regissör: Quentin Tarantino
Skådespelare: Samuel L. Jackson, Kurt Rusell, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggings, Damián Bichir, Tim Roth m.fl
Genre: Crime, Drama, Mystery och spaghetti-western
Längd: 187 min
 
En prisjägare, och sitt byte, tar skydd mot stormen i en stuga tillsammans med ett gäng opålitliga män. 
 
 
Detta är så mycket Tarantino. Det är hyllningar till spaghetti western men i en tid och miljö där Amerika i vissa delstater förbjudit slaveriet och präglas av inbördeskrig. Det är en maktkamp som mestadels avspeglar i dialoger som vi vid det här laget är så vana vid efter Resorvoir dogs (1992) och Inglourious basterds (2009). Jag ser det som en fortsättning av en beskrivning utav den Amerikanska historian då berättelsen har flyttats fram ett par lagändringar från slaveriet som gestaltas i Django Unchained (2012).
    Musiken står Ennio Morricone för, ja spaghetti-western musikmästaren, som Tarantino arbetat med tidigare. Skådespelarlistan är lång och gedigen eller kanske rent av bombastisk. På pappret kan detta in misslyckas och för att höja förväntningarna ännu mer bestämmer sig Tarantino, som den filmfantast han är, för att filma kalaset i 70mm. Ett bevis på sin kärlek till filmmediet och att filmen är gjord utan digitala effekter.
 
 
Tarantino är extremt skicklig och har ett otroligt sinne för detaljer. Han har liksom tänkt på allt. Han måste göra det, för hans publik är kräsen och lägger märke till detaljerna. Det är tekniskt välgjort och ur många aspekter pedantiskt gjort. Skådespeleriet, sminket och miljöerna skapar just den känslan som skapar ett nu. Det finns ingen tvekan om att vi är där och nu. Men berättelsen är platt och rätt meningslös. Språket och våldet är grovt, onödigt och det får mig generad samtidigt som jag blir arg och äcklad.
    I världen utanför biosalongen förs ett ordkrig mot just n-ord och det arbetas för att jämna ut jämställdheten inom filmen och i samhället. Att Tarantino väljer att inte vara med i utvecklingen, visst fine. Men att komma undan med det, det gör han inte. Detta är så politiskt inkorrekt att jag inte ens kan tycka om filmen. Jag inombords hatar den. Samtidigt som jag hyllar Tarantino som regissör.
    Bortsett i från det politiska är detta den minst intressanta, den minst överraskande och den minst sevärda filmen i Tarantinos slag. Känslomässigt blir det inte mer än en axelryckning för berättelsen, ett obehag av våldet och en ilska av dialogerna. 
 
3/5
2010s, 5:a, drama, mystery, sci-fi Artificiell intelligens, alex garland, alicia vikander, cyborg, ex machina, sci-fi

Ex machina (2015)

Titel: Ex machina (2015)
Regissör: Alex Garland
Skådespelare: Domhnall Gleeson, Oscar Isaac, Alicia Vikander mfl.
Genre: Drama, Mystery och Sci-fi
Längd: 108 min
 
En programmerare på ett IT-företag vinner ett lotteri. Priset att tillbringa en vecka tillsmmans med den hemligshetsfulla ägaren och programmeringsgeniet till Blue book i hans resident i Alaska. Han erbjuds att få reda på företagets hemligheter och delta i ett experiment. Att utföra ett Turingstest på en AI.
    Turingtestet är ett test för att avgöra om AI tänker som en människa eller robot. Ett test som Alan Turing utformade 1950. Turing ställde frågan "Om en maskin kan tänka, hur skulle vi då veta det?". När vi inte kan avgöra om maskinen är en maskin eller människa, ja då uppfylls kriteriet för AI eller mänsklig intelligens.
 
 
 
I grunden är detta ett sci-fi. Den utspelar sig inte i rymden och innehåller inga häftiga rymdskeppsactionscener och inga lasrar som skjuts i det stora svarta. Det utspelas på jorden och bygger på den exponentiellt ökade digitaliseringen i och med smartphones, surfplattor där varje enhet har en kamera som är påslagen konstant. Enheter som läser av våra ansiktsuttryck och reaktioner. Filmen väcker existientiella frågor och väcker blandade känslor av rädsla och glädje på samma sätt som Moon (2009) eller Her (2009) gör. När filmen är slut fortsätter tankarna att bubbla.
    De två huvudpersonerna, bortsett från Alicia Vikander, är programmerare, excentriska och deras kemi kan uppfattas störande. De har egentligen inget gemensamt och har aldrig tidigare träffats vilket gör det hela väldigt logiskt. De finns inte så mycket djup i deras karaktärer och dem är stereotypa män som i sin brist på socialförmåga utmärker sig än mer stereotypiskt. 
 
 
 
Det blir stundtals en film om män som pratar kvinnor på ett onyanserat sätt samtidigt som just det speglar filmens tema, AI. Människan har evolutionerats fram, på samma sätt måste AI också genomgå en evolution eftersom definitionen av AI inte går att skilja från definitionen av en människa. Filmen har inga extrema visuella effekter utan de är så skickligt gjorde att det uppfattas som realitet. Manuset är liksom det skickligt och välarbetat. Däremot hade ett annat användande av kameran varit stilistiskt snyggare med mer rörelse, svepningar och vinklar. Alex Garland är ju känd som manusförfattare och det är det som är styrkan i filmen. 
    Man kan göra en bra film av ett dåligt manus och man kan göra en dålig film utav ett bra manus. Ex machina är en bra film gjord på ett bra manus.
 
5/5

Skandalen / Shubun (1950)

Titel: Skandalen / Shubun (1950)
Regissör: Akira Kurosawa
Skådespelare: Toshirô Mifune, Takashi Shimura, Shirley Yamaguchi mfl.
Genre: Drama
Längd: 105 min
En skvallerblaska avslöjar om kärleken mellan den kända sångerskan och den lite mindre, men också kända konstnären. Scoopet är dock påhittat och konstnären väljer att stämma tidningen. Till sin hjälp får han en mindre karismatiska advokat som låter sig bli mutad.
1941 kom Citizen Kane, enligt många kritiker välrdens bästa film. 9 år senare kom denna film som manusmässigt känns likvärdigt i det stora, pompösa och dramaturgiska berättandet. Tyvärr har inte Kurosawas expressionistiska skådespelarregi försvunnit och gubbar slår sig på låren när dem skrattat, ramlar och drar med sig hela rekvisitan när dem är fulla osv. Det finns framförallt en scen, på julafton på en pub. Den fulla gubben tystar alla och håller sitt deprimerade tal om hur jävla dålig människa han är. 
Det är överspel hela tiden och mot slutet är det inte längre intressant att veta om dem vinner i rätten. Det vet man ändå. Och det kanske är anledningen till varför Kurosawa rundade av filmen så otroligt snabbt och plösligt efter en alldeles för lång inledning. Detta filmklippet från filmen tycker jag är rätt kul. Tänk målarscenen i Titanic och jämför med denna. Hur han utnyttjar hela arket för att få plats med hennes ansikte, hur hon sitter i profil och han målar av henne framifrån och hur han målar långt hår men hon är korthårig.
Betyg: 2/5
Visa fler inlägg