4:a, 80s, Tema: Kung fury, sci-fi, thriller Ridley Scott, based on novel, harrison ford, sci-fi

Fredagstipset v. 26 Blade runner (1982)

Titel: Blade runner (1982)
Regissör: Ridley Scott
Skådespelare: Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Edward James Olmos mfl.
Genre: Sci-fioch thriller
Längd: 117 min
 
 
I Philip K. Dicks novell Do androids dream about sheep framtida dystopi lever Rick Deckard (Harrison Ford) i en värld med människor som inte klarade de medicinska proverna. Resten av jordens befolkning har flytt jorden. Människorna som lever kvar är fattiga, kalla och smutsiga. Jorden har konstant nederbörd och hög luftfuktighet och det är meningslöst att ödsla pengar på sopsortering och gatustäd, mänskligheten som betyder något har redan flytt. 
    Finns det människor finns det även en civilisation. Tillsammans med dessa människor lever ett antal Replicants, människoliknande androider, men också Blade runner. Dessa replikaner går inte att lite på och de behöver därför förintas. Förintar replikaner är precis vad Blade runner ska göra.
 
 
 
 
Världen som Ridley Scott har skapat med filmens dystopiska visual designer är makaber och märklig. Det är ett enda China town och Deckard äter samtliga sina måltider på samma snabbmatställe. Människorna går runt med lysrör till paraplyer, gatlyktorna har bytts ut till strålkastare som ständigt cirkulerar över husfasader. De gigantiska skyskraporna står tomma, regnet faller och dimman ligger tät. Coca cola, Atari och TDK får enormt stort marknadsföringsuttrymme på de stora neonskyltarna. Polisen glider runt i flygande bilar, det enda människorna minns har kvar som minne från förr är diabildsfotografier. Och, av någon anledning finns det många duvor och ett och annat gökur. Jag höll på att glömma att det finns en wonder, en pyramid i skala större än allt annat. Steampunk/plastutopi/Miami Vice. Ungefär så skulle jag beskriva världen.
 
 
 
Det gömmer sig en del guldkorn i denna nästankultklassade rulle. Den väcker många frågor och framför allt utelämnar den mycket information. Först och främst väcker berättelsen en diskussion kring androidernas existens. Vad har hänt jorden som gjort att världen ser ut så här? Jag blir även nyfiken på vad som hänt människorna som flytt jorden och troligtvis bordat en ny planet. Det finns en estetik i filmen som gör den värd all uppmärksamhet, och det är just hur dessa frågor väcks. Berättandet, Vangelis soundtrack och till denna vansinniga miljö är filmens styrka och behållning. För det hade också kunnat vara motsatsen. Men Ridley lyckas förena detta med ett fantastiskt slut. När filmen är slut är jag glad att jag inte lever där.
 
 
 
4/5
 
 
 
 
3:a, 80s, Tema: Kung fury, action, drama bruce lee, martial-art, meditation, neon clothes

The last dragon (1985)

Titel: The last dragon (1985)
Regissör: Michael Schultz
Skådespelare: Taimak, Vanity, Christopher Murney, Julius Carry mfl.
Genre: Action och drama
Längd: 109 min
 
Leroy har tillbringat lång tid hos sin sensei och har uppnåt alla grader läromästaren kan lära ut. För att uppnå den absolut sista graden behöver Leroy söka efter den på egen hand. Leroy går i och med det igenom en djup kris och tvingas navelskåda sig själv och livsbejaka omgivningen. Han ska nu klara sig på egen hand. Till sin hjälp tar han meditation. The Shogun of Harlem är dock en brokig, våldsbejakande karaktär med enorm attraktion för att titulera sig The Master. Shogun aka Sho´nuff kan inte leva med vandrande rykten om att Leroy är The Master. Shogun gör allt han kan för att få slåss med Leroy men likt tjuren Ferdinand vill Leroy bara meditera. Till råga på allt blir Laura Charles, programledaren för den extremt hippa tv/musik-programmet 7th heaven, kär i honom.
 
 
The last dragon är på många sätt och vis en komedi även om de humoristiska tillfällena inte når fram som ett skämt. För att vara en actionfilm är det väldigt lite action. Det finns bovar i flertal och scener som hade kunnat utvecklas väl i sanna Bruce Lee-anda. Trots hyllningar och dyrkningar till Bruce Lee är kärnan i filmen kärlekshistorien med Laura Charles. Och det är absolut inget fel med det. Men är en ute efter ett streetfighter-maraton med Sonny Chiba ska vända blickarna åt ett annat hörn i vhs-hyllan. Styrkan liggar även den i relationen med Laura. 
 
 
Helthetsbedömningen och inramningen är lyckat och framgångsrikt. The last dragon har inga direkta svagheter utan håller en hög trevlighetsfaktor. Den bjuder på neon, flertalet bisarra och klassiska karaktärer, märkliga möblemang, kläder och ett soundtrack som heter duga! Jisses vilka låtar, verkligen 80-tal ända ut i fingerspetsarna. Det är en del framträdanden i filmen som är riktigt minnesvärda.
    Utan att spoila så bjuder även filmen på en mäktig och effektfull avslutning trots små medel. Något som sammanfattar filmen rätt väl. Den är extremt trevlig och påhittig, men någon annanstans en i hyllan underhållning får den inte plats i.
 
 
3/5
3:a, 80s, drama, sci-fi, thriller Christopher Walken, Cronenberg, clairvoyant, murder

The dead zone (1983)

Titel: The dead zone (1983)
Regissör: David Cronenberg
Skådespelare: Christopher Walken, Brooke Adams, Herbert Lohm, Martin Sheen mfl.
Genre: Drama sci-fi och thriller
Längd: 103 min
 
Stephen King skrev boken The dead zone (1979) på 428 sidor. Johnny Smith (Christpher Walken) är lärare och kär i sin kollega, en för omvärlden hemlig relation då vid ett uppdagande skulle resultera i att de mister sina arbeten. Johnny är med om en bilolycka och skadas allvarligt. En olycka som förorsakar att han kan se händelser ske innan de skett. Denna klärvoajanta förmåga skapar intresse för den lokala polisen som har hamnat i stiltje med en aktuell massmördare.
 
 
Under tidsperioden 2002-2007 sändes en tv-serie med samma namn och handling, dock med en mer spartansk rollista. Jag är verkligen imponerad av David Cronenbergs andra filmer, framför allt The Fly, Scanners och Naked Lunch. De skiljer sig från mängden och hamnar, i min mening, närmast som filmens Stephen King. Vilket baseras på skräcken och spänningen i relation till de större frågorna. Det är inte så att han uttryckligen ställer tittaren frågor. Utan det är de bisarra och utomjordiska världarna som filmerna utspelas i som väckor frågor. Vad händer om människan kan transportera atomer från en plats till en annan via en teleport, som i The Fly? Hur hanterar en människa kändisskapet som klärvoajant? Ingenting är klyschigt i Cronenbergs universum samtidigt som de följer den dramaturgi vi är vana vid. Det svåra, tunga och oförklariga gör Cronenberg rimligt.
 
 
Även om just The dead zone inte är i klass med ovan nämnda filmer utmärker filmen sig ändå att vara en Cronenberg film. Däremot så finns inte det bisarra som vi är vana att få. Något som Cronenbergpubliken kräver. The dead zone är en snäll och mysig film, och står i jämbördes med Taxi driver (1976). Dessa två filmer har en del likheter båda när det kommer till historia (en person lider av psykiska men som ska hjälpa människor och världen) och till dramaturgi men även de excentriska huvudrollsinnehavarna har en del gemensamt.
 
 
Johhny involveras i en mordgåta, ett presidentval och den här lilla killen. Han hjälper till, för han är godhjärtad. Men det tynger honom, det är en börda att ha denna förmåga. Det påverkar hans privatliv och han vill ju inget hellre än att vara med lärarinnan han är kär i.
 
3/5
4:a, 80s, mystery, sci-fi, skräck 1982, John Carpenter, antarktis, gore, isolering

The Thing (1982)

Titel: The Thing (1982)

Regissör: John Carpenter

Skådespelare: Kurt Russel, Wilford Brimley, T.K. Carter, David Clennon mfl.

Genre: Mystery, Sci-fi och skräck

Längd: 109 min

 

John Carpenters The thing är nominellt en remake på The Thing From Another World av Christian Nyby 1951. Däremot ska Carpenters film vara mer lik orginalkällan och tillika boken ”Who goes There” skriven av John W. Campbell. Ennio Morricone står för musiken och även om det blir lite cheesy på sina ställen sänker det inte filmens värde. Vi ser blockbusterfilmer som, än idag, använder sig av musikaliska kraftuttryck för att förstärka scener utan att lyckas skapa symbios mellan bild och ljud. Ljudet finns där och har som uppgift att förstärka spänning, mystik och känsla, vilket det gör. Men inte på den nivån vi är vana att höra Morricone. 

 

 
 
Vi får se en rymdfarkost åka mot jorden och in till vår atmosfär. Det följs av ett ytterst intressant men frågande intro. När filmen är slut är introt fullkomligt logiskt, men väl där under det första tio minutrarna är en lite fundersam på vad som komma skall. Vid första anblick förstår en att detta är något storslaget, häftiga helikopteråkningar och snö- och istäckta berg. Inte en människa i närheten i detta iskalla Antarktis. Helikoptern flyger till slut mot en bas där vi får möta våra huvudrollsinnehavare. Det fortsätter här att vara relativt märkligt och knasigt faktiskt. En utbrister "Vad är det här?" för sig själv men förstår samtidigt att det vilar något underligt i dessa is- och snödrivor. 
 
 
 
 
Vi får stöta och blöta med en ung och lite opolerad Kurt Russel som tycker om whiskeyn, framför allt den Italienska J&B. Vad han mer tycker om är något oklart, vill han vara på detta uppdrag? Vad gör de andra männen på basen, vad vill de göra? Här faller filmen något. Det finns faktiskt inte med en enda kvinna i hela filmen. Det finns heller ingen dialog som beskriver personerna mer utöver att en gillar hundarna, en annan gillar weed och så vidare. De vanliga plottarna om att någon saknar sin flickvän eller vill åka hem finns inte. Det är en nackdel i skräck att en inte känner med huvudpersonerna, men för den mörkrädda är det så klart bra.
 
 
 
 
Filmen inleds mystiskt, övergår till intressanta fynd som leder till gore. Det är faktiskt mer blodigt än skräckinjagande. Det är inget fel med de, för just de scenerna är välgjorda och håller än idag. På många sätt och vis håller filmen dagens mått men jag kan inte sluta tänka på avsaknaden av kvinnor. Möjligtvis är det så att hela filmteamet bestod av män, det skulle i så fall förklara de bristande karaktärsbeskrivningarna och mängden blod som spills.
 
4/5

 

3:a, 80s, fantasy, skräck #blogg100, crucifixion, evil spirit, fucked by the devil, gore, gothic, head cut off, massacre, occult, possessed, priest, satan, witchcraft

La chiesa / The church (1989)

Titel: La chiesa / The church (1989)
Regissör: Michele Soavi
Skådespelare: Hugh Quarshie, Thomas Arana och Asia Argento
Genre: Skräck, fantasy
Längd:  102 min

På medeltiden dräps en hord av häxor och begravs i en massgrav under jord. På gravplatsen byggs en massiv kyrka för att inte släppa lös den mörka kraft som ligger begraven där under. En nyfiken bibliotekarie släpper av misstag ut demonerna.
Detta är regissören Michele Soavi, som regisserade den fantastiska Dellamorte Dellamore (1994) tidigare film och den är inte fullt så genialisk varken när det gäller acting, handling eller bilder. Att jämföra med ett mästerverk är dock ingen snäll jämförelse, för detta är ingen dålig film.
Dario Argento (giallons mästare) dotter Asia Argento är med i denna rullen, vi får se demonsex, en välgjord historia, mycket ockult så det finns myccket njutbara saker med filmen, vilket gör den klart sevärd trots sitt enbart OK i betyg.
Betyg: 3/5
2:a, 80s, Vi klarade Bechdeltestet, drama, mystery #blogg100, abandoned, boobs, children hanged in a tree, dead horse, poison, tragedy, von trier

Medea (1988)

Titel: Medea (1988)
Regissör: Lars Von Trier
Skådespelare: Udu Kier, Kirsten Olesen och Henning Jensen
Genre: Drama, mystery
Längd:  77 min

Medea är/var en kvinna i grekisk mytologi med trollkrafter. Hon har två barn med Jason. Kung Kreon vill belöna Jason med sin dotter och lovad kungatronen. Jason driver Medea ur byn men Medea svarar med trolldom.
Det är skapligt. Konstnärligt lite sjukt och långsamt. Det är intressant att se en tidig film av Von Trier, för han har olikt andra regissörer inte velat(?) hitta sin egen stil. Han har på ett eller annat vis alltid utvecklat sin stil, sitt sätt att berätta och historierna att berätta. Man slutar aldrig förvånas
Men detta är allvarligt en långtråkig film där en del scener väcker intresse. Känns lite inspirerat av Tarkovskiy i försöken att hitta de magiska bilderna. Men som de historiskt sätt stora regissörerna så början även Von Trier utan att briljera. 

Se hellre Valhall Rising
Betyg: 2/5
3:a, 80s, Vi klarade Bechdeltestet, drama #blogg100, bechdelstestet, bröst, cigaretter, hypnos, kieslowski, nudity, trial

Det nakna ansiktet / Utan slut (1985)

Titel: Bez konca / No end / Det nakna ansiktet / Utan slut (1985)
Regissör: Krzysztof Kieslowski
Skådespelare: Grazyna Szapolowska, Maria Pakulnis och Aleksander Bardini
Genre: Cult, skräck, fantasy
Längd:  95 min

Polen 1982, Antek är advokat och har hand om ett fack-mål där Darek försöker ordna en strejk. Men han är död när filmen börjat. Huvudpersonen Ursula (Grazyna Szapolowska) är deprimerad över sin mans död och försöker hitta sig själv i arbete, relation med sin son, hypnos och sex.
 
Tonen filmen igenom är grå och färglös, men det är inte känslokallt. Alla känner någonting. Fotot är fint, enkelt och stilrent. En ton som passar bra för filmen. Allt är så väldigt lagom utan att vara lågmält eller tråkigt. Den är liksom mysig i sin dysterhet ibland så lyser den upp. Ursula som är så väldigt vacker lyfter och sätter lite färg på filmen
 
 
 
 
Betyg 3/5
3:a, 80s, giallo, skräck #blogg100, argento, bröst, giallo, splatter

Tenebre (1982)

Titel: Tenebre (1982)
Regissör: Dario Argento
Skådespelare: Anthony Fransciosa, Christian Borromeo och Mirella D´Angelo
Genre: skräck, Giallo
Längd:  110 min
 
Tydligen så inspirerades Argento av verkliga händelser i sitt liv till denna filmen. Det kanske inte låter så jätte unikt, men eftersom det dör ungefär 10 personer på 110 minuter så är det kanske lite unikt. Historien bygger i alla fall på ett psykofan till Argento (ja fan) som ringde flertalet gånger till Argento och till slut började fanet att mordhota honom, men han varken försökte döda eller dödade Argento. Så är det med det. Filmen handlar om ett fan som har läst huvudpersonen (Anthony Fransciosa) alla böcker och dödar en efter en personer som har något med böckerna att göra eller författaren själv. Detta under författarens besök i Rom.   
 
 
Som vanligt när det gäller giallo så brukar det finnas en del olika uppsättningar med ljudspåret. Den jag såg var med engelskttal, vilket inte är orginal. Att bedöma skådespeleri i en dubbad film är omöjligt, så jag har inte ens försökt. Men mördarens röst är otroligt läskig. Jag älskar giallo på många sätt, de orginella morden, den underbara musiken (oftast, i vårt fall Goblin som också gjorde musiken till Deep red), färgsättningen, de italienska bastanta palatsen (dock ej i denna) och alla snygga kvinnor men många av giallo-filmerna faller på berättelsen. Det är liksom morden i midsommer.
 
 
Vi får se en del blod, många mord, en del bröst, en del krypa i buskar och faktiskt, mycket scener i dagtid. Det är spännande, det är snyggt men när det inte är mord på g är det platt och tråkigt och ganska konstigt. Men det är så snyggt!
 
 
Rekomenderas för deckar-lovers, pinuppor-lovers och er som tycker att det är coolt att slänga med filmgenrer som inte många känner till.
 
Betyg: 3/5
Visa fler inlägg