60s, Tema: Kung fury, action, adventure, fantasy, fredagstipset fantasy, giant, mythology, skeleton warriors

Fredagstipset v.24 - Jason & the argonauts (1963)

Titel: Jason & the argonauts (1963)
Regissör: Don Chaffey
Skådespelare: Honor Blackman, Todd Armstrong, Gary Raymond mfl.
Genre: Action, Äventyr, Fantasy
Längd: 104 min
 
Baserat på den mytoligiska berättelsen om Jason (i den grekiska mytologin) visualiseras den storslagna resan till världens ände. Jason lyckas som barn undfly att bli mördad i en attack där han är måltavlan. Guden Zeus med sin klientel styr ett spelbräde och bestämmer vad de jordliga gudarna ska utsättas för prov. De ger Jason ett kraftprov, att resa till världens ände för att hämta en fårpäls med helande krafter. I sitt följeslage har Jason med sig Hera, Medea, Pelias och ett flertalet till för att ro skeppet mot slutmålet. På vägen utsätter gudarna de för flera faror i form av statyjättar, jordskalv, garcoyles, skeleton warriors.
 
 
Gudarna på bilden ovan spelar ett spel, ett typ av schack, mot varandra där Jason och de andra tvingas utstå deras drag i verkligheten på jorden. De scenarior som de utsätts för för tankarna till Star Trek och de vid första tanken fullständigt omöjliga och olösliga fall. Precis som i Star Trek lyckas de ändock att överlista huvudmannen, Zeus, och ta sig vidare på denna händelserika färd.
 
 
 Det är ett imponerade arbete, men även påkostat, bakom denna mästerliga film som står sig än idag. Jag kommer på mig själv att tänka hur surrealistiska det är att filmen inte är på riktigt. Trots sin ålder och de ganska taffliga effekterna är visualiseringen trovärdig och nästintill en nagelbitare. "Hur ska det lösa detta?!". 
 
 
Omvandlingen från berättelse till filmmanus är lyckat och jag är imponerad av mycket. Specialeffekterna är faktiskt coola, kläderna är även de coola även om andre piloten glider runt i nån typ av blöja. Framför allt är det superspännande. Miljöerna, skådespeleriet är helt okej men som någon sa "En behöver inte vara ett fan av klassiska filmer för att uppskatta denna".
 
4/5
2:a, 60s, arthouse, drama fårslakt, kycklingar, shaman, skogsbrand

The return of Dragon (1968)

Titel: Drak sa vracia / The return of Dragon (1968)
Regissör: Eduard Grecner
Skådespelare: Radovan Lukavsky och Gustav Valach
Genre: Drama, arthouse
Längd:  82 min
 

Dragon eller Drak är påväg till byn och det rykte sprider sig som en löpeld. Han har tidigare gjort något ont mot byn och nu flera år efter det som han har gjort (vi får aldrig veta vad) vill han slå säg ner och tillverka keramik-konstverk som ser ut som spenorna på en kossa. 
 
 
Talet är i många stunder reverbat och ibland också mutat (mute), och ljudet är ojämnt så jag får ofta höja eller sänka volymen. Det är fint filmat och en del bilder är lite sjuka: till exempel får vi se fårslakt, kor som springer i eld, yttepytte söta kycklingar, hisknande promenader i branta berg, skogsbrand, shamaner och träsmide. Okej, det är ju kul.
 
Shamanritual
 
Dragon tillfångatas
 
Betyg 2/5
 
4:a, 60s, drama #blogg100, bergman

Såsom i en spegel (1961)

Titel: Through a glass darkly / Såsom i en spegel (1961)
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Max von Sydow och Lars Passgård
Genre: Drama
Längd:  89 min

Första filmen i tro-trilogin, de andra som följer är Tystnaden (1963) och Nattvardsgästerna (1963). Det är ett kvadratdrama med Karin (Harriet Andersson) som är dotter till David (Gunnar Björnstrand) som i sin tur är svärfader till Martin (Max von Sydow) och slutligen Karins bror (Lars Passgård). Dessa träffas efter att David som är erkänd författare kommit hem från Schweis. David älskar sin fru, men Karin har en sjukdom som är relativt obotlig. Karins bror har en passiv relation med sin far som aldrig pratar med honom och Karin vet inte att hon är allvarligt sjuk. Men man kan skratta tillsammans för det, det är därför vi har inre och yttre skal.
 

Säga vad man vill om Bergman (som person) men människor förstod han säg på. Han måste ha varit en otrolig människokännare. Varje person har en bakgrund, en historia som Bergman är å det klara med, vilket han också visar oss. Fokus ligger visserligen hos Karin och hennes sjukdom och religion, självklart. Bergman behandlar mycket mer än så, det är en film om kärlek, relationer, besatthet, trygghet och att vara tillräcklig. Han lyckas till och med blanda in hur förfall kan bli en uppgång för någonting annat.
 
 
Personligen anser jag att filmen har en viss Tarkovskiy stil över sig vilket är lite knasigt eftersom Tarkosvkiy hittade sej själv decenniet efter. Krzysztof Kieslowski sa: "We all steal, but if we´re smart we steal from great directors. Then, we call it influence." Så jag kanske har rätt. Citatet stal jag förövrigt ifrån Martina, eftersom jag blev influerad. Såsom i en spegel vann Oscar för bästa utländska film.
 
Svärsfars tid, det är viktigt att ha en bra relation med sina nära
 
Betyg: 4/5
2:a, 60s, drama 1963, drama, medelålderssnusk

8½ (1963)

Titel:  8½ (1963)
Regi: Federico Fellini
Skådespelare: Marcello Mastroianni, Claudia Cardinale, Anouk Aimée
Genre: Drama
 
 
Fellini tillhör filmhistorien, liksom Bergman, Hitchcock och Kurasawa. Det betyder dock inte att alla hans filmer är tidlösa. Woody Allens filmer gjorde succé även dem, men idag är dem mest sexistiska och har tappat hela handligen, poängen, eftersom filmen som medium har ett annat syfte idag än att (oftast) roa. Publiken ställer högre krav på filmen, även dem som inte kan något om film, och den politiska debatten har entrat bion. Snart är det standard att sätta stämpel på filmer som klarar Bechdeltestet. Vi behöver inte gå långt tillbaka i tiden för att skämmas över kvinnosynen genom filmhistorien. James Bond som ett exempel. Vi ska inte kasta skit på tidigare regissörer för det. Att samhället förändrades åt detta hållet kunde man omöjligt veta då.
 
Fellinis 8 ½ handlar i vart fall om en filmregissör, Guido Anselmi, som tar "semester" från sin film för att samla ihop idéer, han fastnar dock i fantasier och tidgare kvinnor han träffat. Det är en egocentrisk film om hur en filmregissör får alla tjejer och om hur en filmregissörs fru måste se mellan fingrarna för att förhållandets eld ska fortsätta brinna. Vi såg det i den biografiska filmen om Hitchcock med Hopkins som Hitchcock. Men Guido älskar sin fru. Men också alla andra kvinnor. Han drömmer om ett harem där alla kvinnor finns, även hans fru.
 
 
Första 20 minutrarna var intressanta. Det kunde varit härifrån som Alexandro Jodorowsky tagit sin inspiration. Men resten var ett stort muller, ett kaos av dialoger, drömmar, fantasier där man inte riktigt visste när dom började och när dem slutade. Filmtekniskt ser det bra ut, men att bara styla med klippningar och berättelsetekniker lurar inte den filmvana 2000-tals människan.
 
 
Men oj vilken blick han har för kvinnor, ganska likt Hank Moodys i Californication.
 
 
Visa fler inlägg