Skandalen / Shubun (1950)

Titel: Skandalen / Shubun (1950)
Regissör: Akira Kurosawa
Skådespelare: Toshirô Mifune, Takashi Shimura, Shirley Yamaguchi mfl.
Genre: Drama
Längd: 105 min
En skvallerblaska avslöjar om kärleken mellan den kända sångerskan och den lite mindre, men också kända konstnären. Scoopet är dock påhittat och konstnären väljer att stämma tidningen. Till sin hjälp får han en mindre karismatiska advokat som låter sig bli mutad.
1941 kom Citizen Kane, enligt många kritiker välrdens bästa film. 9 år senare kom denna film som manusmässigt känns likvärdigt i det stora, pompösa och dramaturgiska berättandet. Tyvärr har inte Kurosawas expressionistiska skådespelarregi försvunnit och gubbar slår sig på låren när dem skrattat, ramlar och drar med sig hela rekvisitan när dem är fulla osv. Det finns framförallt en scen, på julafton på en pub. Den fulla gubben tystar alla och håller sitt deprimerade tal om hur jävla dålig människa han är. 
Det är överspel hela tiden och mot slutet är det inte längre intressant att veta om dem vinner i rätten. Det vet man ändå. Och det kanske är anledningen till varför Kurosawa rundade av filmen så otroligt snabbt och plösligt efter en alldeles för lång inledning. Detta filmklippet från filmen tycker jag är rätt kul. Tänk målarscenen i Titanic och jämför med denna. Hur han utnyttjar hela arket för att få plats med hennes ansikte, hur hon sitter i profil och han målar av henne framifrån och hur han målar långt hår men hon är korthårig.
Betyg: 2/5

Rachômon / Demonernas port (1950)

Titel: Rachômon / Demonernas port (1950)
Regissör: Akira Kurosawa
Skådespelare: Tochirô Mifune, Minuro Chiako , Takashi Shimura mfl.
Genre: Drama, mysterium
Längd: 88 min
En tjuv våldtar en kvinna och mördar hennes make. Men när historien berättas ur fyra olika vinklar - kvinnans, tjuvens, den mördade mannens och ett vittnes - är det plötsligt inte alls säkert vad som hände. Historien blir alltmer motsägelsefull och ord står mot ord och handling mot handling. Det visar sig snart att ingen av de fyra verkar vara särskilt sanningsenlig.
Estiskt väldigt fin film med ett fantastiskt fint foto i denna restuarerade kopia. Det ser nästan ut som nytt, bortsett från att skådepselarna går runt i trasor och bär svärd. Jag är inte särskilt förtjust i denna Kurosawas svärdtradition. Detta är någonting annat än en svärdrulle, trots att dem bär svärd, för här är det drama. Jag menar, triangeldrama. Men uppsättningen två män om en kvinna med varsitt svärd är för mej än ganska orealistisk uppsättning, men gjort är gjort. I vart fall är det här rätt banbrytande för sin tid. Det är en socialstudie i mänskligt beteende, en psykologiskstudie i människans uppfattningsförmåga och sinne för detaljer och kanske traumatisk glömska. För en forskande filmvetare är ju detta så otroligt fantastiskt, men för en filmentusiast är det lite preteniöst daltande för det är inte spännande, inte trovärdigt och långsamt.
Överspeleriet förstör egentligen allting som filmen innan byggt upp, spänning och miljö. När den galna Tajômaru hoppar runt utan kläder på alla fyra som en apa och skrattar som om han var dum i huvet så blir det bara så förbannat dåligt. Svärdfighterna är också brutalt överspelade och jag tänker tillbaka från när man lekte pussjage som barn, man sprang ifrån tjejerna som ville pussa en men sen så snubblade man till med flit så att tjejerna skulle komma ikapp en, för man ville ju ha pussar. Dem snubblar och missar, snubblar och missar och det är som att titta på en riktigt dålig teater.
Det är bra, men det är också dåligt.
 
Betyg: 3/5
Visa fler inlägg