4:a, drama, sci-fi mirrortheory

Another earth (2011)

Titel: Another earth (2011)
Regissör: Mike Cahill
Skådespelare: Brit Marling, William Mapother m.fl
Genre: Drama och Sci-fi
Längd: 92 min
 
Huvudpersonen är en ung student vars sinnesnärvaro befinner sig i ett annat universum. Vilket till slut får avgörande konskekvenser för sig själv och sin omgivning. Hon orsakar en trafikolycka och efter tid i fängelse försöker hon att komma tillbaka till livet, att leva och arbeta trots sin labila grund. Nyheterna översvämmas av en nyfunnen grannplanet och huvudpersonen skickar sitt bidrag för att vinna en resa till den planeten.
 
 
Personligen, det måste nog sägas, är filmer och historier om rymden en favorit som allt som oftast träffar mig rakt i hjärtat. Så även denna. Men det behöver redas ut vad det är för film. Det tas upp teman som människoöden, relationer, existentialism, moraliska dilemman och att vara anorlunda eller ha särintressen. Det främsta fokuset är att berätta en historia, på ett poetiskt och vackert sätt. Sekundärt är att vara vetenskapligt korrekt. För ärligt talat, varför skulle en planet dyka upp närmare oss än solen. Bara så där över en natt? Det sker inte, så därför måste vi köpa att det är kvasifilosofiskt. Men det betyder inte att vi kan lära oss något ändå. Vetenskapligt korrekt är det ändock när teorin om spegelplaneter i andra universum. Okej, det är inte en teori som är bevisad och har flera olika grunder att stå på. Men hänvisningen är korrekt.
 
 
Another earth är den vackrasta visuella film jag sett under 2010-talet och jämförs närmaste med filmer som Melancholia (2011), Take shelter (2011), Short term 12 (2013). Och den står sig väl bland dessa andra titlar! 
 
Another earth visas just nu på viaplay
 
4/5
4:a, 80s, Tema: Kung fury, sci-fi, thriller Ridley Scott, based on novel, harrison ford, sci-fi

Fredagstipset v. 26 Blade runner (1982)

Titel: Blade runner (1982)
Regissör: Ridley Scott
Skådespelare: Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Edward James Olmos mfl.
Genre: Sci-fioch thriller
Längd: 117 min
 
 
I Philip K. Dicks novell Do androids dream about sheep framtida dystopi lever Rick Deckard (Harrison Ford) i en värld med människor som inte klarade de medicinska proverna. Resten av jordens befolkning har flytt jorden. Människorna som lever kvar är fattiga, kalla och smutsiga. Jorden har konstant nederbörd och hög luftfuktighet och det är meningslöst att ödsla pengar på sopsortering och gatustäd, mänskligheten som betyder något har redan flytt. 
    Finns det människor finns det även en civilisation. Tillsammans med dessa människor lever ett antal Replicants, människoliknande androider, men också Blade runner. Dessa replikaner går inte att lite på och de behöver därför förintas. Förintar replikaner är precis vad Blade runner ska göra.
 
 
 
 
Världen som Ridley Scott har skapat med filmens dystopiska visual designer är makaber och märklig. Det är ett enda China town och Deckard äter samtliga sina måltider på samma snabbmatställe. Människorna går runt med lysrör till paraplyer, gatlyktorna har bytts ut till strålkastare som ständigt cirkulerar över husfasader. De gigantiska skyskraporna står tomma, regnet faller och dimman ligger tät. Coca cola, Atari och TDK får enormt stort marknadsföringsuttrymme på de stora neonskyltarna. Polisen glider runt i flygande bilar, det enda människorna minns har kvar som minne från förr är diabildsfotografier. Och, av någon anledning finns det många duvor och ett och annat gökur. Jag höll på att glömma att det finns en wonder, en pyramid i skala större än allt annat. Steampunk/plastutopi/Miami Vice. Ungefär så skulle jag beskriva världen.
 
 
 
Det gömmer sig en del guldkorn i denna nästankultklassade rulle. Den väcker många frågor och framför allt utelämnar den mycket information. Först och främst väcker berättelsen en diskussion kring androidernas existens. Vad har hänt jorden som gjort att världen ser ut så här? Jag blir även nyfiken på vad som hänt människorna som flytt jorden och troligtvis bordat en ny planet. Det finns en estetik i filmen som gör den värd all uppmärksamhet, och det är just hur dessa frågor väcks. Berättandet, Vangelis soundtrack och till denna vansinniga miljö är filmens styrka och behållning. För det hade också kunnat vara motsatsen. Men Ridley lyckas förena detta med ett fantastiskt slut. När filmen är slut är jag glad att jag inte lever där.
 
 
 
4/5
 
 
 
 
4:a, 80s, mystery, sci-fi, skräck 1982, John Carpenter, antarktis, gore, isolering

The Thing (1982)

Titel: The Thing (1982)

Regissör: John Carpenter

Skådespelare: Kurt Russel, Wilford Brimley, T.K. Carter, David Clennon mfl.

Genre: Mystery, Sci-fi och skräck

Längd: 109 min

 

John Carpenters The thing är nominellt en remake på The Thing From Another World av Christian Nyby 1951. Däremot ska Carpenters film vara mer lik orginalkällan och tillika boken ”Who goes There” skriven av John W. Campbell. Ennio Morricone står för musiken och även om det blir lite cheesy på sina ställen sänker det inte filmens värde. Vi ser blockbusterfilmer som, än idag, använder sig av musikaliska kraftuttryck för att förstärka scener utan att lyckas skapa symbios mellan bild och ljud. Ljudet finns där och har som uppgift att förstärka spänning, mystik och känsla, vilket det gör. Men inte på den nivån vi är vana att höra Morricone. 

 

 
 
Vi får se en rymdfarkost åka mot jorden och in till vår atmosfär. Det följs av ett ytterst intressant men frågande intro. När filmen är slut är introt fullkomligt logiskt, men väl där under det första tio minutrarna är en lite fundersam på vad som komma skall. Vid första anblick förstår en att detta är något storslaget, häftiga helikopteråkningar och snö- och istäckta berg. Inte en människa i närheten i detta iskalla Antarktis. Helikoptern flyger till slut mot en bas där vi får möta våra huvudrollsinnehavare. Det fortsätter här att vara relativt märkligt och knasigt faktiskt. En utbrister "Vad är det här?" för sig själv men förstår samtidigt att det vilar något underligt i dessa is- och snödrivor. 
 
 
 
 
Vi får stöta och blöta med en ung och lite opolerad Kurt Russel som tycker om whiskeyn, framför allt den Italienska J&B. Vad han mer tycker om är något oklart, vill han vara på detta uppdrag? Vad gör de andra männen på basen, vad vill de göra? Här faller filmen något. Det finns faktiskt inte med en enda kvinna i hela filmen. Det finns heller ingen dialog som beskriver personerna mer utöver att en gillar hundarna, en annan gillar weed och så vidare. De vanliga plottarna om att någon saknar sin flickvän eller vill åka hem finns inte. Det är en nackdel i skräck att en inte känner med huvudpersonerna, men för den mörkrädda är det så klart bra.
 
 
 
 
Filmen inleds mystiskt, övergår till intressanta fynd som leder till gore. Det är faktiskt mer blodigt än skräckinjagande. Det är inget fel med de, för just de scenerna är välgjorda och håller än idag. På många sätt och vis håller filmen dagens mått men jag kan inte sluta tänka på avsaknaden av kvinnor. Möjligtvis är det så att hela filmteamet bestod av män, det skulle i så fall förklara de bristande karaktärsbeskrivningarna och mängden blod som spills.
 
4/5

 

00s, 4:a, drama, komedi, skräck György Pálfi, based on shortfilm, foodporn, hungary, pervert, speed-eating, taxidermia

Taxidermia (2006)

Titel: Taxidermia (2006)
Regissör: György Pálfi
Skådespelare: Csaba Czene, Gergely Trócsányi, Piroska Molnár, Adél Stanczel mfl.
Genre: Komedi, Drama och skräck
Längd: 91 min
 
Bakom filmen ligger en Österike-Ungern samproduktion. De idag, två länderna, blir till ett och berättar en Ungersk socio-politisk historia. Den tar avstamp i andra världskriget och slutar i dag (2006). Filmen var nominerad till bästa film under Cannes festival 2006 i kategorin Un Certain Regard Award. Ett pris som söker efter "various types of visions and styles: "original and different" works which seek international recognition".
    Tre berättelser med en gemensam nämnare, personerna i berättelsena är varandras arvtagare. På en avlägsen militäranläggning lever Morosgoványi som slav för officeren. Han bor ute i ett skjul, granne med utedassen. Hans försvar mot sin leverne situation är att försvinna in i sin fantasi, sin egen perverterade fantasi. 
    Årtionden senare har Ungern en champion, Kálmán, i speed-eating. Han ligger i hårdträning under hård coaching och i väntan på att speed-eating ska accepteras som en sport. Årtionden senare lever en tanig taxidermia, djuruppfödare, i kontrast till sin något större far. 
 
 
Till att börja medkänner jag inte till den Ungerska historian, vilket med stor sannolikhet gör att filmen tappar värde. Av den anledningen förstår jag ännu mindre den metaforiska socio-politiska aspekten. Där finns säkerligen mycket gottigheter att grotta ner sig i. Bortsett från det är detta en makalös resa. En riktig fredagsrulle som innehåller allt! Och mer därtill! Det är fullständigt bissart filmen rakt igenom. 
    Samtidigt som det är groteskt och vulgärt är det fullkomligt välgjort och genomtänkt från första stund. Det finns en del makalösa scener, inte minst badkarsscenen, bilden ovan. Här förstår man vilket liv de lever samtidigt som jag njuter av en mästerlig scen. Personporträtten ska också lyftas och höjas. Vilka öden, vilka människor. 
 
 
 
Jag slås i mellan åt av tanken "vilka säller upp på det här" och "Vem kommer på sånt här". Det gör jag dels för denna filmen men även för andra. Tex. Braindead (1992), Doogtooth (2009) och Antichrist (2009). Bakom dessa filmer är det bra folk, det vill säga duktiga filmskapare. Att Taxidermia har gjorts är inte en slump, människor har jobbat konstant och lagt ner hundratals timmar på att färdigställa den. 
 
 
 
Okej. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. En historialektion. En metaforisk socio-politisk skildring. Mycket sex och vulgäritet. Matporr och uppstoppning. Jag nämnde at det är en fredagsrulle, jag står för mitt ord. Men för allt i världen, ät inte mat samtidigt. 
    Dialog, foto, berättande, orginalitet och personporträtt är filmen. Det är så mycket med filmen som är bra, som man först kanske inte ser bakom allt äckligt. 
 
4/5
 
 
2010s, 4:a, adventure, drama, thriller, western Alejandro González Iñárritu, bear attack, leonardo dicaprio, revenge, the revenant, tom hardy

The Revenant (2015)

Titel: The Revenant (2015)
Regissör: Alejandro González Iñárritu
Skådespelare: Leonardo Dicaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson m.fl
Genre: Adventure, Drama, Thriller och Western
Längd: 156 min
 
Baserat på en verklig händelse i Alaska 1820 jagar amerikaner efter djurhudar. De jagar och blir jagade av urinvånare som vill åt hudarna. Hugh är expeditionens guide och visar vägen bort från urinvånarna. Han attackeras av en björn och blir skadad illa där an och lämnas kvar av sitt jaktlag.
 
 
Fotot och kameran är fullständigt makalöst. Efter att ha gjort filmer som Älskade hundar (2000), 21 Gram (2003) och Babel (2006), filmer som knyter ihop människoöden och fördjupar sig i livsöden, är det numera fotot och kameran som utmärker Iñárritu. I Birdman (2014) visar han intresset för kameraåkningar och teknisktkunnande i att få hela filmen att se ut som ett enda klipp.
    Människoporträtten och livsödena finns ändå kvar i berättelserna, det är så klart inte bara hans förtjänst. Birdman vann visserligen bästa film, bästa regi, bästa foto och bästa originalmanus på förra årets Oscarsgala men skådespelarna spelar sina roller på ett fantastiskt sätt. Dicaprio vann en Oscar för sin roll i The Revenant, vilket han även förtjänar. Tom Hardy gör även han en fantastisk gestaltning i sin roll som den egoistiska, väderbitna och hårdbarkade John.
 
 
Jag häpnar över fotot och kameran och skådespeleriet. Det som är synd och lite tråkigt är berättelsen. Ingen kan ha undgått vad filmen handlar om och vet man det är berättelsen föga ointressant och tillför inget ytterligare. Det finns inget mervärde utan landar i lådan "Underhållning". Det är tämligen långsamt tempo i mellanåt. Hade Iñárritu tagit med sig det han en gång började sin filmkarriär med hade detta varit en femma.  Jag ser tyvärr ingen mening med berättelsen, liksom jag inte gör med Birdman. Iñárritu har flyttat till Hollywood.
 
4/5
2010s, 4:a, Vi klarade Bechdeltestet, drama, romantik #blogg100, cunnilingu, erection, graphic nude, lesbian sex, love, masturbation, orgasm, posing nude, realism, searching for identity, sexual desire, tears, teenage love

Blue is the warmest color (2013)

Titel: La vie d´Adèle / Blue is the warmest color (2013)
Regissör: Abdellatif Kechiche
Skådespelare: Léa Seydoux och Adèle Exarchopoulos
Genre: Drama, romantik
Längd:  179 min

Adèle går i gymnasiet, litteratur inriktning. Hon vill utbilda sig till lågstadielärare efter studenten. Hon utforskar sin sexualitet och finner en stark åtrå och attraktion till Emma. En äldre lesbisk kvinna med blått hår som är kulturell och erfaren. Adèle både går bort sig och finner sig själv.
Denna film har väckt uppståndelse i och med de långa, intima och pornografiska sexscener men också för den kritik skådespelarna Léa och Adèle själva riktat mot regissören. Kritiken har varit gällande dåliga arbetsförhållanden under inspelningarna. Det ska ha varit långa arbetsdagar med långa inspelningstider, det ska ha tagit en dag att filma en scen då Adèle enbart korsar en gata sägs det. Léa har sedan tidigare poserat topless för American Apparell så hon borde sedan tidigare haft erfarenhet av dåliga arbetsförhållanden. Det man dock kan hylla regissören Abdellatif för är hans nästan magiska fingertoppskänsla i att berätta en historia så makalöst trovärdig. En stor stor eloge till skådespelarna också så klart, för dem är helt fantastiska i sitt gestaltande. Det är den mest trovärdiga film jag sett någonsin, och det håller genom filmens nästan 3 timmar. Abdelattif ska ha gett en känsla till skådespelarna och bett dem gestalta den känslan, och inte ha koregraferat som man annars gör. Därför har han fångat deras riktiga jag och därför är det så otroligt trovärdigt. Denna metod överlägger dock ett stort ansvar på klippningen istället.
Som sagt är det väldigt pornografiskt, gott och ont om det, men i detta fallet är sexscenerna snarare en handbok för homofober hur lesbiska tjejer knullar. Det tillför inte storyn ytterligare. Jag kan bli lite störd på alla närbilder för jag är intresserad av miljöerna, men det är väldigt fokuserat på karaktärerna (lysande karaktärer) och deras personkemi. Adèle är osäker i sig själv och gör sin identifiera-sig-själv-resa med otroligt igenkännelse medan Emma är trygg och säker, kulturell och för sig i kretsar där ingenting är onormalt. Adèles vänner är homofober och hennes föräldrar är tydligare traditionella och tror att Emma är hennes vän som hjälper henne med filosofiläxan. Adèle gör resan vi alla gör, gör misstagen vi alla gör och lär oss av de alla misstag man gör och kommer ut som en bättre människa. Den visar hur jävla jävligt det är med kärlek när man är ung.
Trots kritiken mot regissören verkar dem ändå rätt glada på denna bilden, det kanske är skådespel det också. Eller så är det tacken för de priser som filmen tog hem, för trots kritiken måste jag hylla regissören. Men utan skådespelarna hade detta varit en rätt plastig film, men nu är den full av allt. Jag får till och med tillbaka lusten av att bo i Frankrike, dricka rödvin, läsa konst och gå på klubbar, den lust jag hade i gymnasiet.
Betyg: 4/5
2010s, 4:a, Vi klarade Bechdeltestet, drama #blogg100, depressed, feelings, funny, pregnant

Hotell (2013)

Titel: Hotell (2013)
Regissör: Lisa Langseth
Skådespelare: Alicia Vikander, David Dencik, Henrik Norlén och Mira Eklund
Genre: Drama
Längd:  97 min

Erika (Alicia Vikander) drabbas av depression när hon föder sitt barn. Hon hamnar i en samtalsgrupp där de diskuterar allas problem och stödjer varandra. Gemensamt vill alla vara en annan person i en annan kropp. De åker till ett hotell och fortsätter sina samtal men utan samtalsledaren, de utmanara sig själva och lever sig in i rollen som den de vill vara.
Det är lite som en dansk film, det är känsla i manuset, skådespeleriet och filmandet. Det är bra klippt, skakiga shots med fokus och mycket närbilder. Det var detta som Short-term 12 försökte med men inte lyckades med. Dock når det inte samma kvalite som Festen eller Jakten, men en sak kan man konstatera; Det ser bra ut för svensk film nu! 
Jag vill också hylla alla kvinnliga regisörrer som bara studsat upp det senaste. De tre senaste åren har tre kvinnor vunnit bästa film på guldbaggegalan, vilket är helt fantastiskt. 
 
 
Betyg: 4/5
00s, 4:a, Vi klarade Bechdeltestet, drama, komedi, romantik #blogg100, Chan-wook Park, bechdelstestet, cyborg, drama, kill em all, komedi, romantik

I´m a cyborg, but that´s OK (2006)

Titel: Ssa-i-bo-geu-ji-man-gwen-chan-a / I´m a cyborg, but that´s OK (2006)
Regissör: Chan-wook Park
Skådespelare: Su-jeung Lim, Rain
Genre: Komedi, Drama, Romantik
Längd:  105 min
 
Cha Young-goon (Su-jeung Lim) är en cyborg och bor på ett mentalsjukhus. Hon hamnar i problem när personalen tror att hon matstrejkar, men i själva verket kan hon inte äta eftersom hon är en cyborg. Av sin mormor har hon ärvt uppdraget att eliminera alla i vita rockar. Det är bara ett problem, hon känner sympati. Hon träffar Park Il-sun (Rain) som är tjuv och kan stjäla hennes sympati.
 
 
Chan-wook Park som mest är känd för hämnd-trilogin (Hämnarens resa, Old boy och Lady vengeance) har lagt mycket krut på stil och struktur även i denna film. Han använder sig av samma stil som i tidigare filmer och det är såklart väldigt genomtänkt. Allvaret har dock lämnats därhän och istället har Chan-wook Park flyttat fokus till drama och komik. Det är stundtals väldigt komiskt och skruvat, men det är inte en renodlad komedi och det är viktigt att påpeka det tycker jag. Den behandlar också ämnen som ätstörningar och behandlingsmetoder på ett fint sätt.
 
 
Det finns en twist också. Twisten höjer filmen för det är ingen klockren 4:a. Betyget kan vara i sympati med att Lady Vengeance var en besvikelse. Men det här är kvalitetsfilm. Skulle det vara så att du ser filmen och tycker det är riktigt dåligt kan du ju alltid försöka lära dej hur man uttalar filmens titel på originalspråket!
 
 
Betyg 4/5
4:a, 60s, drama #blogg100, bergman

Såsom i en spegel (1961)

Titel: Through a glass darkly / Såsom i en spegel (1961)
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Max von Sydow och Lars Passgård
Genre: Drama
Längd:  89 min

Första filmen i tro-trilogin, de andra som följer är Tystnaden (1963) och Nattvardsgästerna (1963). Det är ett kvadratdrama med Karin (Harriet Andersson) som är dotter till David (Gunnar Björnstrand) som i sin tur är svärfader till Martin (Max von Sydow) och slutligen Karins bror (Lars Passgård). Dessa träffas efter att David som är erkänd författare kommit hem från Schweis. David älskar sin fru, men Karin har en sjukdom som är relativt obotlig. Karins bror har en passiv relation med sin far som aldrig pratar med honom och Karin vet inte att hon är allvarligt sjuk. Men man kan skratta tillsammans för det, det är därför vi har inre och yttre skal.
 

Säga vad man vill om Bergman (som person) men människor förstod han säg på. Han måste ha varit en otrolig människokännare. Varje person har en bakgrund, en historia som Bergman är å det klara med, vilket han också visar oss. Fokus ligger visserligen hos Karin och hennes sjukdom och religion, självklart. Bergman behandlar mycket mer än så, det är en film om kärlek, relationer, besatthet, trygghet och att vara tillräcklig. Han lyckas till och med blanda in hur förfall kan bli en uppgång för någonting annat.
 
 
Personligen anser jag att filmen har en viss Tarkovskiy stil över sig vilket är lite knasigt eftersom Tarkosvkiy hittade sej själv decenniet efter. Krzysztof Kieslowski sa: "We all steal, but if we´re smart we steal from great directors. Then, we call it influence." Så jag kanske har rätt. Citatet stal jag förövrigt ifrån Martina, eftersom jag blev influerad. Såsom i en spegel vann Oscar för bästa utländska film.
 
Svärsfars tid, det är viktigt att ha en bra relation med sina nära
 
Betyg: 4/5
40s, 4:a, action, drama #blogg100, akira kurosawa, karate-kid

Sanshiro Sugata / Judo Saga (1943)

Titel: Sanshiro Sugata / Judo Saga (1943)
Regissör: Akira Kurosawa
Skådespelare: Denjirô Ôkôchi, Susumu Fujita och Yukiko Todoroki
Genre: Action, drama
Längd:  79 min
 

Detta är Kurosawas första film och det är en bra, för att vara debut och för att vara från 1943. Det är inte helt omöjligt att detta är hr som man definierade kampsportsfilm. Karatekid, Rocky-filmerna har egentligen exakt samma handling och följer exakt samma mönster och händelseförlopp. Det är självklart ett helt annat tempo i de filmerna än denna men plotten är densamma. Daniel-san, nej Sanshiro (Susumu Fujita) vill lära sej judo. Han går till en mästare som inte gärna vill lära ut judo till honom. Det är tradiion och han är rädd för att judo ska tappa rykte då det är en väldigt ärofylld sport/lära. Alla behärskar den inte och alla har inte psyke att ta den till säg. Dessutom ingår en den vett och etikett-regler som om man inte följer blir straffad för, utesluten ur rörelsen.
 
 
Det finns mer problem, Sanshiro är inte fullkomlig utan en badboy och behöver lära sig hut! Sen finns det falanger inom andra kampsporter som vill döda judon, och det gör man genom att sätta upp fajter mot varandra, judo mot jujitsu och så vidare. Den största mästaren mot den största mästaren och så vidare. Det är en intressant genre, framförallt tycker jag karatekid trilogin är fantastisk. Det finns också en trevlig liten kärlektshistoria...
 
 
Denna filmen är ibland lite tråkig, ibland väldigt intressant med snygga bilder, intressanta vändningar, bra manus, men versionen som Akira efterlämnat sej platser på ett antikvariat. Så ni som gillar kampsportfilmer och vintage, ni gillar denna.
 
4/5
 
 
 
Visa fler inlägg