Törst (1949)

Titel: Törst (1949)
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Eva Henning, Birger Malmsten och Birgit Tengroth mfl.
Genre: Drama
Längd: 83 min
Rut och Bertil reser hem från Italien när dem noggrant berättar förvarandra vad dem känner för varandra.
Denna historia är baserad på noveller. Hur många noveller vet jag inte, men ibland undrar jag om novellerna har någonting med varandra att göra. För det är i vissa fall otroligt krångligt, en del scener handlar om personer jag aldrig blivit introducerad för och jag vet inte vad dem har med historien att göra. Om man dock bortser från det så är filmen typisk Bergman för 40-talet. Det är stereotypiskt manligt och kvinnligt där kvinnan är stark och uppkäftig medan mannen är dominant och alltid har sista ordet. Dem berättar med stora ord exakt vad dem känner för varandra, hatiskt och älskvärt. Det är en sån fröjd att höra deras tunga repliker och deras bitska tungar slåss mot varandra och sekunden efter omfamna varandra i en evig romans. Wow vad kärlek är grymt.
Ämnet för denna filmen är relationer, samvete och polygami. Mannen hävdar att en man alltid ska ha och förtjänar två kvinnor. "Två kvinnor måste en man ha, om man är sund. Andra jävlar kan ha flera också och det är osunt". Kvinnorna står upp men finner sig beroende av mannen, för vem ska annars försörja dem? Som vanligt är skådespeleriet fantastiskt och fotot av Fischer är inget att klaga på. Bergman börjar närma sig något riktigt stort nu.
Betyg: 3/5
3:a, 40s, Vi klarade Bechdeltestet, drama #blogg100, akira kurosawa, love, melodrama, moral dilemma, poverty, surgeon, syphilis

Shizukanaru kettô / The quiet duel (1949)

Titel: Shizukanaru kettô / The quiet duel (1949)
Regissör: Akira Kurosawa
Skådespelare: Toshirô Mifune, Takashi Shimura, Miko Sansjô och Kenjiro Uemura
Genre: Drama
Längd:  95 min

En läkare skär sig på en kniv under en operation i fält och smittas av syfilis från patienten. Skammen förstör hans liv men patienten som smittade honom fortsätter sitt liv som om inget hänt.
Jag måste säga att jag inte riktigt förstår uppståndelsen kring syfilisen, det finns medicin som läkaren tar och han kommer att bli botad till slut. Det är en ganska segdragen historia men den fångar väl ändå lite granna även om den inte är lika fin som One wonderful sunday (1947). The quiet duel har en dystrare ton men inte så allvarligt, vilkte kan bero på filmens åldrande.
Det är lite för teatraliskt för min smak och ibland är det ett skrattretande överdrivet skådespelande, inte minst när dem gråter eller är fulla. Akira Kurosawa har ändå någonting som är intressant, för han berättar historier av egentligen ingenting.
Betyg: 3/5
3:a, 40s, drama, thriller #blogg100, champagne, murder, party, psykopat

Repet (1948)

Titel: Rope / Repet (1948)
Regissör: Alfred Hitchcock
Skådespelare: James Stewart, John Dall och Farley Granger
Genre: Drama, thriller
Längd:  80 min
 
Vännerna Brandon och Phillip dödar sin vän David. Lägger honom i en kista och bjuder hem vänner som är relaterade till David på party. För spänningens skull. Phillip är nervös och nojjig för att mordet ska uppdagas medan Rupert (James Stewart) anar att någonting är riktigt skumt.
Filmen är totalt 10 shots vilket inte är jätte galet i ett kammarspel då det snarare är tvteater än spelfilm. Kammarspel är ändå någonting speciellt, det finns en risk att det blir långsamt och långtråkigt, men inte denna då den är så kort. Det är lite spännande men versionen har åldrats lite och är inte unikt idag. Roman Polanski gjorde förra året ett kammarspel (Venus in fur) som är mycket mer intressant.
 
Betyg: 3/5
2:a, 40s, drama #blogg100, bad dad, bechdelstestet, bergman, blind, boat, love

Skepp till India land (1947)

Titel: A Ship Bound for India / Skepp till India land (1947)
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Holger Löwenadler, Birger Malmsten och Gertrud Fridh
Genre: Drama
Längd:  98 min

Seglaren Johannes Blom (Birger Malmsten) kommer tillbaka till sin hemstad efter 7 år på sjön. Han träffar den tjej han varit så förälskad i under hela den tiden, och minns tillbaka till tiden de träffades. Historian är baserad på en pjäs av Martin Söderhjelm.
Johannes Pappa (Holger Löwenadler) Kapten Alexander har en sjukdom och kommer bli blind inom en tid. Vilket förstör alla hans drömmar om att upptäcka allt han vill se innan han dör. Detta går ut på alla andra i hans omgivning, han var ett svin redan innan sjukdomen. Bergmans faderfobi och relationsdrama berättas en än gång i ett triangeldrama.
Det här är bara långtråkigt och trist. Det händer inte så mycket och är aldrig egentligen intressant. Bergman är ju inte känd för inte, men denna kan man hoppa över om man ska se igenom hans filmografi.
 
Betyg: 2/5
3:a, 40s, drama, romantik #blogg100, akira kurosawa

Subarashiki nichiyôbi / One wonderful sunday (1947)

Titel: Subarashiki nichiyôbi / One wonderful sunday (1947)
Regissör: Akira Kurosawa
Skådespelare: Isao Numasaki, Chieko Nakakita
Genre: Drama och romantik
Längd:  108 min
 

Det har varit krig och dystert ett tag, husen är trasiga och ännu har man inte målat världen efter att världen raserats. Yuso (Chieko Nakakita) är den fattigaste person jag sett på film, han har 15 yen år 1947 på fickan. Jag har verkligen noll grepp om hur mycket pengar det är men en kaffe och en asäcklig torr kaka kostar 10 yen i filmen och ett inträde till ett zoo för djur med bipolärsjukdom kostar 1 yen, det ger oss ett litet grepp om hur mycket 15 yen är. Masako (Isao Numasaki) har på sin ficka 20 yen, hon är den nästfattigaste jag sett på film. Tillsammans ska dessa tillbringa en söndagsdejt tillsammans. Yuso verkar ha varit ute i krig ett tag och Yuso och Masako har inte träffats på länge, men dem är väldigt kära och dem är lyckliga tillsammans.
 
 
Det är så romantiskt att man blir kär. Det är verkligen feel-good vibbar med egentligen ett undantag. Feel-good film är extrem fiktion, och detta är extrem realism. Det är närgånget och ärligt utan att förstora något eller förstärka, den är minimalistisk. Det finns många oförglömliga scener och dialoger som man borde spara och plocka fram när man är pank, hemlös, frulös och billös, ja en riktig loser. Till exempel när dem matar en get på Zoo (exotiskt) med papper;
- Djur är lyckliga, för dem behöver aldrig oroa sig för inflation.
Eller när Yuso råkar sabotera ett marknadsstånd och tvingas betala 10 yen för att han förstör nån bulle.
- Om det inte varit för det hade vi inte ätit bulle nu. 
 
Masako tycker att geten har ett billigt leverne, det tycker inte Yuso:
"Pappersnäsdukar är inte billiga! 2 dussin kostar 20 yen."
 
Jag har tjatat lite om hur långsamma Kurosawas filmer är och detta är inget undantag, den hade kunnat ta slut efter 50-60 minuter, men den håller på det dubbla. Sista 50-60 minutrarna är ett kammarspel i en extrem minimalism. Yuso dirigerar musik i en tom teater/musik hall utan orkester och utan publik, först dirigerar han till blåsten sen dirigerar han till pålagd musik. Poetiskt. Sen ska Masako uppmana publiken att applådera medan hon själv tokapplåderar och gråter. På pappret och nu när jag skriver det låter det ju fantastiskt. De är det inte. tyvärr.
 
 
Betyg 3/5
 
 
3:a, 40s, Vi klarade Bechdeltestet, drama #blogg100, akira kurosawa, bechdelstestet

Waga seishun ni kuinashi / No regrets for our youth (1946)

Titel: Waga seishun ni kuinashi / No regrets for our youth (1946)
Regissör: Akira Kurosawa
Skådespelare: Setsuko Hara, Denjirô Ôkôchi och Susumu Fujita
Genre: Drama
Längd:  110 min
 

Detta är ett episkt, based on a true story drama om Japansk historia, politik, krig, relationer och diplomati. Och den handlar faktiskt om allt, och är faktiskt väldigt tråkig av den anledningen. Det börjar 1933 under Kyoto Imperial University protest där Yukie (Setsuko Hara) är dotter till den professor som blir kickad från arbetet eftersom han har anti-faschistiska åsikter. Ni vet historien! Nej men allvarligt talat, det är storyn. Kul tyckte jag som både läst och sett Norweigian wood, jag tänkte att nu får jag en historialektion i det som boken Norweigian wood inte förklarade. Där högg jag i sten. Jag hamnade framför en epos, som kändes dubbelt så lång än den faktiskt var. Som tur var så skiftar handligen mot slutet (egentligen vid hälften) och det kändes trevligare, om man inte redan har somnat så klarar man det.
 
Eftersom vi kan allt om Japans historia och kan japanska flytande förstår vi allt
 
Yukie blir kallad för spion och förrädare. Personer i hennes omgivning kommer och går och jag vet allvarligt inte rikigt vem som är vem eller vem som kommer och vem som går, men jag vet att filmen handlar om henne och inte om politiken som vi inte är nsatta i. Hon sliter på risplantagen med sin mamma i nästan 40 minuter. Det är lerigt och allt är jobbigt, nästan som i en rysk film, bortsett från att det inte är svinkallt. Men det är deppigt. I denna delen av filmen tvingas Yukie klara sig själv, innan var hon med sin man som skötte allt, och nu går hon från en naiv och omogen tjej till en stark och frigjord kvinna, hon är tuff. Hon pratar med sin mamma och dem pratar om andra saker än smink och andra kvinnor. Akira har gjort två filmer i en varav bara den sista delen är bra, men den är överlag tung och deprimerande.
 
 
Det jag har allra svårast för det är allting som ska hända och måste hända. Det är otroligt mycket "nu klipper vi härifrån till dit, och därifrån till dit". Det hoppar från plats till plats och det finns väldigt många sådana scener som man hade kunnat strunta i för att göra historien mer fortlöpande så att man slipper tappa intresset. Vi vill inte se när en person går från en plats till en annan. Och jag vill veta tydligt vem filmen handlar om.
 
Betyg: svag 3/5
 
2:a, 40s, action #blogg100, akira kurosawa, karate-kid, kukmätartävling

Judo Saga 2 (1945)

Titel: Sanshiro Sugata zoku / Judo Saga 2 (1945)
Regissör: Akira Kurosawa
Skådespelare: Denjirô Ôkôchi, Susumu Fujita och Yukiko Todoroki
Genre: Action
Längd:  83 min

Del 2 i historien om Sanshiro som nu har blivit en mästare. Vad är hotet denna gång undrar man. Det behövdes en ny antagonist och de fann dem hos en 80 kilo tung western warrior. Western warrior är i detta fallet en Amerikansk boxare. Här får jag känslan av att man blandat epoker med varandra. Det blir lite pannkaka av det eftersom boxningen är modernare än judon, året är ju inte 1945. Det blir lite lustigt, men så är det.Inget att göra något åt nu. Denna versionen är än mer antik än första filmen och i alltså mycket sämre skick. Slutstriden, nej det är ingen spoiler, är nästintill kolsvart.
 
Bilderna är snygga, som vanligt, men historien är tråkig, lång och inte intressant. Två karaktärer (bröder) är lite kul, de kommer från en annan lära och är psyksjuka. Woot.
 
Enligt min subtitle är dessa två bröder
 
Filmen är trevlig i den bemärkelsen att USA framställs som kolonisatörer medan Japan inte vill ha ära, berömmelse eller pengar. Dem är stolta utan att vara nationalistiska och vill helst av allt bli lämnade i fred, och dem lägger sig inte i andras affärer (förutom interna strider). Det finns egentligen bara en filmisk sak att lyfta fram, och det är slutstriden som jag inte kunde se så mycket av. Det är att dem fajtas i snö, barafota, upp på ett berg. Det är snö på riktigt, dem är barfota på riktigt. Mellan varje tagning var dem tvugna att värm fötterna över en öppen eld för att dem inte skulle domna. En fantastisk uppoffring på en inte så kul film. Cred till dem för det.
 
 
2/5 i betyg
40s, 4:a, action, drama #blogg100, akira kurosawa, karate-kid

Sanshiro Sugata / Judo Saga (1943)

Titel: Sanshiro Sugata / Judo Saga (1943)
Regissör: Akira Kurosawa
Skådespelare: Denjirô Ôkôchi, Susumu Fujita och Yukiko Todoroki
Genre: Action, drama
Längd:  79 min
 

Detta är Kurosawas första film och det är en bra, för att vara debut och för att vara från 1943. Det är inte helt omöjligt att detta är hr som man definierade kampsportsfilm. Karatekid, Rocky-filmerna har egentligen exakt samma handling och följer exakt samma mönster och händelseförlopp. Det är självklart ett helt annat tempo i de filmerna än denna men plotten är densamma. Daniel-san, nej Sanshiro (Susumu Fujita) vill lära sej judo. Han går till en mästare som inte gärna vill lära ut judo till honom. Det är tradiion och han är rädd för att judo ska tappa rykte då det är en väldigt ärofylld sport/lära. Alla behärskar den inte och alla har inte psyke att ta den till säg. Dessutom ingår en den vett och etikett-regler som om man inte följer blir straffad för, utesluten ur rörelsen.
 
 
Det finns mer problem, Sanshiro är inte fullkomlig utan en badboy och behöver lära sig hut! Sen finns det falanger inom andra kampsporter som vill döda judon, och det gör man genom att sätta upp fajter mot varandra, judo mot jujitsu och så vidare. Den största mästaren mot den största mästaren och så vidare. Det är en intressant genre, framförallt tycker jag karatekid trilogin är fantastisk. Det finns också en trevlig liten kärlektshistoria...
 
 
Denna filmen är ibland lite tråkig, ibland väldigt intressant med snygga bilder, intressanta vändningar, bra manus, men versionen som Akira efterlämnat sej platser på ett antikvariat. Så ni som gillar kampsportfilmer och vintage, ni gillar denna.
 
4/5
 
 
 
1:a, 40s, 4:a, film-noir #blogg100, bergman, film-noir, hitchcock, nazist, romantik

Notorius! (1946)

Notorius! (1946)
Regissör: Alfred Hitchcock
Skådespelare: Ingrid Bergman, Cary Grant, Claude Rains
Genre: Film-noir, romantiskt drama
 
 
Alicias (Bergman) far som är tysk dömds för landsförräderi till tjugoårigt fängelsestraff men tar självmord i fängelsecellen, "poison" får vi förklarat. Alicia blir inkopplad för att hjälpa amerikanska spioner ("For patriotism! For patriots!" för att ta fast eller ta reda på vad hennes farsas tyska vänner sysslar med för skumraskaffärer. Självklart blir hon kär i spionen (Grant), för hon är en flokig och bortskämd kvinna som inte hittat någonstans att sätta ner sina ben för att få fotfäste. Spionen däremot, han har trygg, stabil och väldigt bekväm. Han blir hennes närmaste kontakt på Amerikanska sidan för detta från början inte alls spännande film.
 
 
Den blir mäkta spännande till slut, en nagelbitare vid en del tillfällen, och extra spännande är det för att tempot är ganska lågt vilket gör att spänningen aldrig tar slut som vi är van vid i modern film. Dessutom är manuset vasst, det går inte att gissa vad som händer i nästa scen eller hur det ska sluta (bortsett från lyckligt). Men det vet man ju på förhand. Skådespeleriet är inte så himla fantastiskt men det funkar, dock så sabbar det hela romantiken och kärlekshistorien när det syns på milsavstånd att dem inte är kära i varandra. Han är typ dubbelt så gammal som henne. Bergman framstår som mallen för hur Kristen Stewart instruerat säg själv för hur hon ska skådespela (bortsett från att sexigt bita sig i läppen), hon står handfallen och maktlös i alla situationer och till slut ligger hon högst upp i tornet och bara väntar på kyssen från sin prins som ska väcka henne. Detta är ingen kärlekshistoria, det är en nazistspionhistoria i film-noir stil, och det är den för den som vill se något trevligt på SVT2 kl.14:00 en tisdag eftermiddag.
 
 
 
 
fotnot. Jag älskar när Hitchcock sveper ett glas champagne i sin yttepytte biroll på 1 sekund. Det är fantastiskt när han är i bild.
 
Visa fler inlägg