2010s, 3:a, mystery, sci-fi denis villeneuve, futurelovebot, harrison ford, mystery, ryan gosling, sci-fi

Blade runner 2049 (2017)

Titel: Blade runner 2049 (2017)

Regissör: Denis Villeneuve

Skådespelare: Ryan Gosling, Ana De Armas, Harrisson Ford m.fl.

Genre: Mystery och Sci-fi

Längd: 164 min

 

Första gången jag såg Blade runner var jag för ung för att förstå det stora i den värld som Ridley Scott skapat med inspiration från den bok filmen grundar sig på. Sci-fi är en fantastisk genre men kräver mycket mer av tittaren än till exempel fantasy, som allt för ofta anses ha gemensamma nämnare. När jag såg om filmen under 2017 väcktes så många tankar, ideér, visioner och existentiella frågor som bara sci-fi kan bidra med. Det resulterade i att jag blev tvungen att ta mig an att läsa Do androids dream of electric sheep? Blade runner (läs reccensionen här Blade runner (1982)) var på ett sätt frustrerande eftersom jag bara var tvungen att veta mer om hur resten av den mänskliga civilisationen ser ut. De människor som lyckats kolonialisera och bosätta sig på andra planeter i vår galax; hur lever dem, hur ser bosättningen ut, vad driver dem och hur är styrningen av samhället?

 

Att mina förväntningar på Blade runner 2049 var proportionerligt större än vad de brukar vara bygger på en nyfikenhet. Den naturliga fortsättningen hade varit att beskriva och belysa den andra delen av människans flykt från jorden, nämligen svårigheten i att kolonialisera utan att upprepa historien. The Verge skriver flertalet artiklar om robotar och Saudi Arabien vill ge en android medborgarskap, Iphone X ska läsa av ditt ansikte varje gång du loggar in på telefonen – algoritmer som troligtvis kan användas för att ge androider mänskliga uttryck. Samtidigt ökar SpaceX varje år sina uppskjutningar med målet att upptäcka och forska fram möjligheten att bosätta oss på andra planeter.

 

Blade runner 2049 skiter fulla fan i framtiden och de existentiella frågor som föregångaren väcker. Vi är kvar på jorden och får i princip uppleva samma historia. Behållningen ligger endast och enbart endast i miljöerna och de sinnesjukt snygga animeringarna. Handlingen påminner om Disney, skådespeleriet liknar mest stenfigurerna på Påskön (okej Ryan Gosling har alltid liknat en Moai). Med så mycket potential väljer Denis, och filmteamet på säkert 300 personer, att fokusera på ett familje- och relationsdrama på jorden. Mina förväntningar att faktiskt tillföra historien är helt bortblåsta och ambitionen att upprätthålla den standard Blade runner höll är kastad i papperskorgen. Bortsett från de makalösa miljöerna och de mäktiga scenerna så vill jag lyfta en sexscen som extra sevärd. Närmre framtiden än så kommer inte Blade runner 2049.

3/5

 

2010s, 3:a, drama, komedi Claes Bang, Elisabeth Moss, Ruben Östlund

The square (2017)

Titel: The square (2017)
Regissör: Ruben Östlund
Skådespelare: Claes Bang och Elisabeth Moss mfl
Genre: Komedi och drama
Längd: 142 min
 
På Hagabion i Göteborg, där resturangen för övrigt heter Kino, hade jag den äran att gå på en något mer exklusiv visning utav The Square. Visst, det var inte som premiären i Cannes, Trollhättan eller på Way out west. Ruben Östlund var på plats i vart fall och pratade innan filmen om bakgrunden och inspirationen till ett antal scener i hans nya film och om hans vision att flytta Kopparmärra i Göteborg.
    The square har vunnit det finaste priset man kan vinna som regissör, Oscar i all ära, men trots det säger han att det inte är de bästa filmerna som vinner priser. Jag uppfattar att han helt enkelt har skapat The square och knäckt koderna för hur man vinner priset och medveten inte skapat den bästa filmen. The square är inte heller den bästa filmen, inte ens hans bästa film.
 
 
Ruben Östlund är professor i filmisk gestaltning på Akademi Valand i Göteborg. En titel han har fått dels för sin akademiska bakgrund men även för sitt arbete med film och gestaltning. Hans filmografi är av högsta klass, en prägel han satte redan från den första kortfilmen. Det finns så många fantastiska ögonblick och oförglömliga scener genom hans filmer, så även i The square. Men, som en helhet är jag något besviken på hans senaste film. Hur mycket jag än förstår att han vill uppnå sin dröm att vinna kan jag inte sluta fundera på vad som definierar en konstnär. Om valet stod mellan att få bestämma själv över sitt konstnärsprojekt och inte vinna kontra att inte få bestämma men att vinna, vad väljer en konstnär?
    I Rubens fall antar jag att han bestämt och styrt över arbetet men samtidigt lyckats vinna. På samma gång lyckas han att driva och förlöjliga den esoteriska juryn i Cannes. Inombords tror jag att han sitter och njuter. Att han lyckas visar på en ännu större bragd, ett ännu större konstnärsskap och genialitet. Men för mig som vanlig människa lämnar jag biosalongen ganska oberörd medan jag har en liten klump i magen av igenkänning i Gitarrmongot (2004), De ofrivilliga (2008), Play (2011) och Turist (2014).
 
 
3:a, 80s, Tema: Kung fury, action, drama bruce lee, martial-art, meditation, neon clothes

The last dragon (1985)

Titel: The last dragon (1985)
Regissör: Michael Schultz
Skådespelare: Taimak, Vanity, Christopher Murney, Julius Carry mfl.
Genre: Action och drama
Längd: 109 min
 
Leroy har tillbringat lång tid hos sin sensei och har uppnåt alla grader läromästaren kan lära ut. För att uppnå den absolut sista graden behöver Leroy söka efter den på egen hand. Leroy går i och med det igenom en djup kris och tvingas navelskåda sig själv och livsbejaka omgivningen. Han ska nu klara sig på egen hand. Till sin hjälp tar han meditation. The Shogun of Harlem är dock en brokig, våldsbejakande karaktär med enorm attraktion för att titulera sig The Master. Shogun aka Sho´nuff kan inte leva med vandrande rykten om att Leroy är The Master. Shogun gör allt han kan för att få slåss med Leroy men likt tjuren Ferdinand vill Leroy bara meditera. Till råga på allt blir Laura Charles, programledaren för den extremt hippa tv/musik-programmet 7th heaven, kär i honom.
 
 
The last dragon är på många sätt och vis en komedi även om de humoristiska tillfällena inte når fram som ett skämt. För att vara en actionfilm är det väldigt lite action. Det finns bovar i flertal och scener som hade kunnat utvecklas väl i sanna Bruce Lee-anda. Trots hyllningar och dyrkningar till Bruce Lee är kärnan i filmen kärlekshistorien med Laura Charles. Och det är absolut inget fel med det. Men är en ute efter ett streetfighter-maraton med Sonny Chiba ska vända blickarna åt ett annat hörn i vhs-hyllan. Styrkan liggar även den i relationen med Laura. 
 
 
Helthetsbedömningen och inramningen är lyckat och framgångsrikt. The last dragon har inga direkta svagheter utan håller en hög trevlighetsfaktor. Den bjuder på neon, flertalet bisarra och klassiska karaktärer, märkliga möblemang, kläder och ett soundtrack som heter duga! Jisses vilka låtar, verkligen 80-tal ända ut i fingerspetsarna. Det är en del framträdanden i filmen som är riktigt minnesvärda.
    Utan att spoila så bjuder även filmen på en mäktig och effektfull avslutning trots små medel. Något som sammanfattar filmen rätt väl. Den är extremt trevlig och påhittig, men någon annanstans en i hyllan underhållning får den inte plats i.
 
 
3/5
3:a, 80s, drama, sci-fi, thriller Christopher Walken, Cronenberg, clairvoyant, murder

The dead zone (1983)

Titel: The dead zone (1983)
Regissör: David Cronenberg
Skådespelare: Christopher Walken, Brooke Adams, Herbert Lohm, Martin Sheen mfl.
Genre: Drama sci-fi och thriller
Längd: 103 min
 
Stephen King skrev boken The dead zone (1979) på 428 sidor. Johnny Smith (Christpher Walken) är lärare och kär i sin kollega, en för omvärlden hemlig relation då vid ett uppdagande skulle resultera i att de mister sina arbeten. Johnny är med om en bilolycka och skadas allvarligt. En olycka som förorsakar att han kan se händelser ske innan de skett. Denna klärvoajanta förmåga skapar intresse för den lokala polisen som har hamnat i stiltje med en aktuell massmördare.
 
 
Under tidsperioden 2002-2007 sändes en tv-serie med samma namn och handling, dock med en mer spartansk rollista. Jag är verkligen imponerad av David Cronenbergs andra filmer, framför allt The Fly, Scanners och Naked Lunch. De skiljer sig från mängden och hamnar, i min mening, närmast som filmens Stephen King. Vilket baseras på skräcken och spänningen i relation till de större frågorna. Det är inte så att han uttryckligen ställer tittaren frågor. Utan det är de bisarra och utomjordiska världarna som filmerna utspelas i som väckor frågor. Vad händer om människan kan transportera atomer från en plats till en annan via en teleport, som i The Fly? Hur hanterar en människa kändisskapet som klärvoajant? Ingenting är klyschigt i Cronenbergs universum samtidigt som de följer den dramaturgi vi är vana vid. Det svåra, tunga och oförklariga gör Cronenberg rimligt.
 
 
Även om just The dead zone inte är i klass med ovan nämnda filmer utmärker filmen sig ändå att vara en Cronenberg film. Däremot så finns inte det bisarra som vi är vana att få. Något som Cronenbergpubliken kräver. The dead zone är en snäll och mysig film, och står i jämbördes med Taxi driver (1976). Dessa två filmer har en del likheter båda när det kommer till historia (en person lider av psykiska men som ska hjälpa människor och världen) och till dramaturgi men även de excentriska huvudrollsinnehavarna har en del gemensamt.
 
 
Johhny involveras i en mordgåta, ett presidentval och den här lilla killen. Han hjälper till, för han är godhjärtad. Men det tynger honom, det är en börda att ha denna förmåga. Det påverkar hans privatliv och han vill ju inget hellre än att vara med lärarinnan han är kär i.
 
3/5
2010s, 3:a, drama brie larson, jacob tremblay, kidnapped, lenny abrahamson, shed

Room (2015)

Titel: Room (2015)
Regissör: Lenny Abrahamson
Skådespelare: Brie Larson, Jacob Tremblay
Genre: Drama
Längd: 118 min
 
Ma och Jack är inlåsta i ett rum, ett skjul. Efter ett lyckat rymningsförsök hittar polisen kidnapparen och skjulet. Flera år instägda i ett rum börjar anpassning till det verkliga livet.
 
 
 
Baserat på en bok, baserat på alla dessa verkliga händelser om inlåsta personer och familjer i bunkrar, men likväl fiktion. Det var en period då det skrevs mycket om sådana händelser i medier runt om i världen. Nu har det alltså skrivits en bok på samma tema av irländaren Emma Donoghue. Brie Larson fick en Oscar för sin insats. Filmen var nominerad till bästa film, bästa regi och bästa manus på bok.
 
 
En gripande historia, så klart, men väldigt snäll i framtoningen av dessa hemska historier. Det pratas väldigt lite om det som tidigare hänt och om det som händer just nu. Det är nog fullt medvetet men är ingenting som gör varken filmen eller berättelsen bättre. Efter cirka en timma trodde jag att filmen var slut, det var den inte. Tur var väl det för andra halvan gav ändå något. Den hade ett djup och förklarade den problematik som Ma och Jack nu ställs inför, men inte mer än att det snuddar problemen. Någon liten snyftning kan den känslomässiga ändå känna. En medioker film på alla sätt och vis.
 
3/5
2010s, 3:a, crime, drama, mystery, spaghetti-western african american, bounty hunter, n-word, prisoner, tarantino, violent

The Hateful Eight (2015)

Titel: The Hateful Eight (2015)
Regissör: Quentin Tarantino
Skådespelare: Samuel L. Jackson, Kurt Rusell, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggings, Damián Bichir, Tim Roth m.fl
Genre: Crime, Drama, Mystery och spaghetti-western
Längd: 187 min
 
En prisjägare, och sitt byte, tar skydd mot stormen i en stuga tillsammans med ett gäng opålitliga män. 
 
 
Detta är så mycket Tarantino. Det är hyllningar till spaghetti western men i en tid och miljö där Amerika i vissa delstater förbjudit slaveriet och präglas av inbördeskrig. Det är en maktkamp som mestadels avspeglar i dialoger som vi vid det här laget är så vana vid efter Resorvoir dogs (1992) och Inglourious basterds (2009). Jag ser det som en fortsättning av en beskrivning utav den Amerikanska historian då berättelsen har flyttats fram ett par lagändringar från slaveriet som gestaltas i Django Unchained (2012).
    Musiken står Ennio Morricone för, ja spaghetti-western musikmästaren, som Tarantino arbetat med tidigare. Skådespelarlistan är lång och gedigen eller kanske rent av bombastisk. På pappret kan detta in misslyckas och för att höja förväntningarna ännu mer bestämmer sig Tarantino, som den filmfantast han är, för att filma kalaset i 70mm. Ett bevis på sin kärlek till filmmediet och att filmen är gjord utan digitala effekter.
 
 
Tarantino är extremt skicklig och har ett otroligt sinne för detaljer. Han har liksom tänkt på allt. Han måste göra det, för hans publik är kräsen och lägger märke till detaljerna. Det är tekniskt välgjort och ur många aspekter pedantiskt gjort. Skådespeleriet, sminket och miljöerna skapar just den känslan som skapar ett nu. Det finns ingen tvekan om att vi är där och nu. Men berättelsen är platt och rätt meningslös. Språket och våldet är grovt, onödigt och det får mig generad samtidigt som jag blir arg och äcklad.
    I världen utanför biosalongen förs ett ordkrig mot just n-ord och det arbetas för att jämna ut jämställdheten inom filmen och i samhället. Att Tarantino väljer att inte vara med i utvecklingen, visst fine. Men att komma undan med det, det gör han inte. Detta är så politiskt inkorrekt att jag inte ens kan tycka om filmen. Jag inombords hatar den. Samtidigt som jag hyllar Tarantino som regissör.
    Bortsett i från det politiska är detta den minst intressanta, den minst överraskande och den minst sevärda filmen i Tarantinos slag. Känslomässigt blir det inte mer än en axelryckning för berättelsen, ett obehag av våldet och en ilska av dialogerna. 
 
3/5

Rachômon / Demonernas port (1950)

Titel: Rachômon / Demonernas port (1950)
Regissör: Akira Kurosawa
Skådespelare: Tochirô Mifune, Minuro Chiako , Takashi Shimura mfl.
Genre: Drama, mysterium
Längd: 88 min
En tjuv våldtar en kvinna och mördar hennes make. Men när historien berättas ur fyra olika vinklar - kvinnans, tjuvens, den mördade mannens och ett vittnes - är det plötsligt inte alls säkert vad som hände. Historien blir alltmer motsägelsefull och ord står mot ord och handling mot handling. Det visar sig snart att ingen av de fyra verkar vara särskilt sanningsenlig.
Estiskt väldigt fin film med ett fantastiskt fint foto i denna restuarerade kopia. Det ser nästan ut som nytt, bortsett från att skådepselarna går runt i trasor och bär svärd. Jag är inte särskilt förtjust i denna Kurosawas svärdtradition. Detta är någonting annat än en svärdrulle, trots att dem bär svärd, för här är det drama. Jag menar, triangeldrama. Men uppsättningen två män om en kvinna med varsitt svärd är för mej än ganska orealistisk uppsättning, men gjort är gjort. I vart fall är det här rätt banbrytande för sin tid. Det är en socialstudie i mänskligt beteende, en psykologiskstudie i människans uppfattningsförmåga och sinne för detaljer och kanske traumatisk glömska. För en forskande filmvetare är ju detta så otroligt fantastiskt, men för en filmentusiast är det lite preteniöst daltande för det är inte spännande, inte trovärdigt och långsamt.
Överspeleriet förstör egentligen allting som filmen innan byggt upp, spänning och miljö. När den galna Tajômaru hoppar runt utan kläder på alla fyra som en apa och skrattar som om han var dum i huvet så blir det bara så förbannat dåligt. Svärdfighterna är också brutalt överspelade och jag tänker tillbaka från när man lekte pussjage som barn, man sprang ifrån tjejerna som ville pussa en men sen så snubblade man till med flit så att tjejerna skulle komma ikapp en, för man ville ju ha pussar. Dem snubblar och missar, snubblar och missar och det är som att titta på en riktigt dålig teater.
Det är bra, men det är också dåligt.
 
Betyg: 3/5

Törst (1949)

Titel: Törst (1949)
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Eva Henning, Birger Malmsten och Birgit Tengroth mfl.
Genre: Drama
Längd: 83 min
Rut och Bertil reser hem från Italien när dem noggrant berättar förvarandra vad dem känner för varandra.
Denna historia är baserad på noveller. Hur många noveller vet jag inte, men ibland undrar jag om novellerna har någonting med varandra att göra. För det är i vissa fall otroligt krångligt, en del scener handlar om personer jag aldrig blivit introducerad för och jag vet inte vad dem har med historien att göra. Om man dock bortser från det så är filmen typisk Bergman för 40-talet. Det är stereotypiskt manligt och kvinnligt där kvinnan är stark och uppkäftig medan mannen är dominant och alltid har sista ordet. Dem berättar med stora ord exakt vad dem känner för varandra, hatiskt och älskvärt. Det är en sån fröjd att höra deras tunga repliker och deras bitska tungar slåss mot varandra och sekunden efter omfamna varandra i en evig romans. Wow vad kärlek är grymt.
Ämnet för denna filmen är relationer, samvete och polygami. Mannen hävdar att en man alltid ska ha och förtjänar två kvinnor. "Två kvinnor måste en man ha, om man är sund. Andra jävlar kan ha flera också och det är osunt". Kvinnorna står upp men finner sig beroende av mannen, för vem ska annars försörja dem? Som vanligt är skådespeleriet fantastiskt och fotot av Fischer är inget att klaga på. Bergman börjar närma sig något riktigt stort nu.
Betyg: 3/5
3:a, 40s, Vi klarade Bechdeltestet, drama #blogg100, akira kurosawa, love, melodrama, moral dilemma, poverty, surgeon, syphilis

Shizukanaru kettô / The quiet duel (1949)

Titel: Shizukanaru kettô / The quiet duel (1949)
Regissör: Akira Kurosawa
Skådespelare: Toshirô Mifune, Takashi Shimura, Miko Sansjô och Kenjiro Uemura
Genre: Drama
Längd:  95 min

En läkare skär sig på en kniv under en operation i fält och smittas av syfilis från patienten. Skammen förstör hans liv men patienten som smittade honom fortsätter sitt liv som om inget hänt.
Jag måste säga att jag inte riktigt förstår uppståndelsen kring syfilisen, det finns medicin som läkaren tar och han kommer att bli botad till slut. Det är en ganska segdragen historia men den fångar väl ändå lite granna även om den inte är lika fin som One wonderful sunday (1947). The quiet duel har en dystrare ton men inte så allvarligt, vilkte kan bero på filmens åldrande.
Det är lite för teatraliskt för min smak och ibland är det ett skrattretande överdrivet skådespelande, inte minst när dem gråter eller är fulla. Akira Kurosawa har ändå någonting som är intressant, för han berättar historier av egentligen ingenting.
Betyg: 3/5

The Incredibles (2004)

Titel: The Incredibles (2004)
Regissör: Brad Bird
Skådespelare: Brad Bird, Holly Hunter och Samuel L Jackson
Genre: Action, äventyr, komedi, animerat
Längd:  115 min

Mr. Incredible är en gammal superhjälte med superkrafter. En dag bestämmer sig USA att man inte kan ha massa superhjältar med superkrafter eftersom dem leker polis och militär och förstör så att skattebetalarna måste betala för alla skador. Därför måste superhjältarnas identiteter gömmas och dem måste intregrera sig till samhället. Men som en superhjälte med superkrafter är som en rökare utan cigaretter, de måste få rädda världen. Mr. Incredible tar chansen.
 Väldigt mycket Bond-inspirerat, musiken, bilarna, vapnena och den där riktigt sjuka och galna boven. Det saknas bara en vit katt på bovens feta arm.Det är intressant med tvisten som förtrycker superhjältarna men dock lite uttjatad i nuläget? Vi har sett vampyrer förtryckas,Batman klassificerad som skurk, Harry Potter som hotas bli relegerad varje år från Hogwarts för att han använder magi framför människor och X-men där man institutaliserar superbegåvade människor på grund av sin förmåga, som allt för ofta anses vara störd.
Det är kanske kul för barn, men jag roas inte extremt mycket av denna pastisch till hjälte-filmerna, men det är ju min personliga åsikt och det ska hyllas lite grann att dem lyckats så väl med genre-tolkningen. Något dem dock har full koll på, men ändå.
Betyg: 3/5
Visa fler inlägg