2010s, 3:a, drama, komedi Claes Bang, Elisabeth Moss, Ruben Östlund

The square (2017)

Titel: The square (2017)
Regissör: Ruben Östlund
Skådespelare: Claes Bang och Elisabeth Moss mfl
Genre: Komedi och drama
Längd: 142 min
 
På Hagabion i Göteborg, där resturangen för övrigt heter Kino, hade jag den äran att gå på en något mer exklusiv visning utav The Square. Visst, det var inte som premiären i Cannes, Trollhättan eller på Way out west. Ruben Östlund var på plats i vart fall och pratade innan filmen om bakgrunden och inspirationen till ett antal scener i hans nya film och om hans vision att flytta Kopparmärra i Göteborg.
    The square har vunnit det finaste priset man kan vinna som regissör, Oscar i all ära, men trots det säger han att det inte är de bästa filmerna som vinner priser. Jag uppfattar att han helt enkelt har skapat The square och knäckt koderna för hur man vinner priset och medveten inte skapat den bästa filmen. The square är inte heller den bästa filmen, inte ens hans bästa film.
 
 
Ruben Östlund är professor i filmisk gestaltning på Akademi Valand i Göteborg. En titel han har fått dels för sin akademiska bakgrund men även för sitt arbete med film och gestaltning. Hans filmografi är av högsta klass, en prägel han satte redan från den första kortfilmen. Det finns så många fantastiska ögonblick och oförglömliga scener genom hans filmer, så även i The square. Men, som en helhet är jag något besviken på hans senaste film. Hur mycket jag än förstår att han vill uppnå sin dröm att vinna kan jag inte sluta fundera på vad som definierar en konstnär. Om valet stod mellan att få bestämma själv över sitt konstnärsprojekt och inte vinna kontra att inte få bestämma men att vinna, vad väljer en konstnär?
    I Rubens fall antar jag att han bestämt och styrt över arbetet men samtidigt lyckats vinna. På samma gång lyckas han att driva och förlöjliga den esoteriska juryn i Cannes. Inombords tror jag att han sitter och njuter. Att han lyckas visar på en ännu större bragd, ett ännu större konstnärsskap och genialitet. Men för mig som vanlig människa lämnar jag biosalongen ganska oberörd medan jag har en liten klump i magen av igenkänning i Gitarrmongot (2004), De ofrivilliga (2008), Play (2011) och Turist (2014).
 
 
2010s, 4:a, adventure, drama, thriller, western Alejandro González Iñárritu, bear attack, leonardo dicaprio, revenge, the revenant, tom hardy

The Revenant (2015)

Titel: The Revenant (2015)
Regissör: Alejandro González Iñárritu
Skådespelare: Leonardo Dicaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson m.fl
Genre: Adventure, Drama, Thriller och Western
Längd: 156 min
 
Baserat på en verklig händelse i Alaska 1820 jagar amerikaner efter djurhudar. De jagar och blir jagade av urinvånare som vill åt hudarna. Hugh är expeditionens guide och visar vägen bort från urinvånarna. Han attackeras av en björn och blir skadad illa där an och lämnas kvar av sitt jaktlag.
 
 
Fotot och kameran är fullständigt makalöst. Efter att ha gjort filmer som Älskade hundar (2000), 21 Gram (2003) och Babel (2006), filmer som knyter ihop människoöden och fördjupar sig i livsöden, är det numera fotot och kameran som utmärker Iñárritu. I Birdman (2014) visar han intresset för kameraåkningar och teknisktkunnande i att få hela filmen att se ut som ett enda klipp.
    Människoporträtten och livsödena finns ändå kvar i berättelserna, det är så klart inte bara hans förtjänst. Birdman vann visserligen bästa film, bästa regi, bästa foto och bästa originalmanus på förra årets Oscarsgala men skådespelarna spelar sina roller på ett fantastiskt sätt. Dicaprio vann en Oscar för sin roll i The Revenant, vilket han även förtjänar. Tom Hardy gör även han en fantastisk gestaltning i sin roll som den egoistiska, väderbitna och hårdbarkade John.
 
 
Jag häpnar över fotot och kameran och skådespeleriet. Det som är synd och lite tråkigt är berättelsen. Ingen kan ha undgått vad filmen handlar om och vet man det är berättelsen föga ointressant och tillför inget ytterligare. Det finns inget mervärde utan landar i lådan "Underhållning". Det är tämligen långsamt tempo i mellanåt. Hade Iñárritu tagit med sig det han en gång började sin filmkarriär med hade detta varit en femma.  Jag ser tyvärr ingen mening med berättelsen, liksom jag inte gör med Birdman. Iñárritu har flyttat till Hollywood.
 
4/5
2010s, 3:a, drama brie larson, jacob tremblay, kidnapped, lenny abrahamson, shed

Room (2015)

Titel: Room (2015)
Regissör: Lenny Abrahamson
Skådespelare: Brie Larson, Jacob Tremblay
Genre: Drama
Längd: 118 min
 
Ma och Jack är inlåsta i ett rum, ett skjul. Efter ett lyckat rymningsförsök hittar polisen kidnapparen och skjulet. Flera år instägda i ett rum börjar anpassning till det verkliga livet.
 
 
 
Baserat på en bok, baserat på alla dessa verkliga händelser om inlåsta personer och familjer i bunkrar, men likväl fiktion. Det var en period då det skrevs mycket om sådana händelser i medier runt om i världen. Nu har det alltså skrivits en bok på samma tema av irländaren Emma Donoghue. Brie Larson fick en Oscar för sin insats. Filmen var nominerad till bästa film, bästa regi och bästa manus på bok.
 
 
En gripande historia, så klart, men väldigt snäll i framtoningen av dessa hemska historier. Det pratas väldigt lite om det som tidigare hänt och om det som händer just nu. Det är nog fullt medvetet men är ingenting som gör varken filmen eller berättelsen bättre. Efter cirka en timma trodde jag att filmen var slut, det var den inte. Tur var väl det för andra halvan gav ändå något. Den hade ett djup och förklarade den problematik som Ma och Jack nu ställs inför, men inte mer än att det snuddar problemen. Någon liten snyftning kan den känslomässiga ändå känna. En medioker film på alla sätt och vis.
 
3/5
2010s, 3:a, crime, drama, mystery, spaghetti-western african american, bounty hunter, n-word, prisoner, tarantino, violent

The Hateful Eight (2015)

Titel: The Hateful Eight (2015)
Regissör: Quentin Tarantino
Skådespelare: Samuel L. Jackson, Kurt Rusell, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggings, Damián Bichir, Tim Roth m.fl
Genre: Crime, Drama, Mystery och spaghetti-western
Längd: 187 min
 
En prisjägare, och sitt byte, tar skydd mot stormen i en stuga tillsammans med ett gäng opålitliga män. 
 
 
Detta är så mycket Tarantino. Det är hyllningar till spaghetti western men i en tid och miljö där Amerika i vissa delstater förbjudit slaveriet och präglas av inbördeskrig. Det är en maktkamp som mestadels avspeglar i dialoger som vi vid det här laget är så vana vid efter Resorvoir dogs (1992) och Inglourious basterds (2009). Jag ser det som en fortsättning av en beskrivning utav den Amerikanska historian då berättelsen har flyttats fram ett par lagändringar från slaveriet som gestaltas i Django Unchained (2012).
    Musiken står Ennio Morricone för, ja spaghetti-western musikmästaren, som Tarantino arbetat med tidigare. Skådespelarlistan är lång och gedigen eller kanske rent av bombastisk. På pappret kan detta in misslyckas och för att höja förväntningarna ännu mer bestämmer sig Tarantino, som den filmfantast han är, för att filma kalaset i 70mm. Ett bevis på sin kärlek till filmmediet och att filmen är gjord utan digitala effekter.
 
 
Tarantino är extremt skicklig och har ett otroligt sinne för detaljer. Han har liksom tänkt på allt. Han måste göra det, för hans publik är kräsen och lägger märke till detaljerna. Det är tekniskt välgjort och ur många aspekter pedantiskt gjort. Skådespeleriet, sminket och miljöerna skapar just den känslan som skapar ett nu. Det finns ingen tvekan om att vi är där och nu. Men berättelsen är platt och rätt meningslös. Språket och våldet är grovt, onödigt och det får mig generad samtidigt som jag blir arg och äcklad.
    I världen utanför biosalongen förs ett ordkrig mot just n-ord och det arbetas för att jämna ut jämställdheten inom filmen och i samhället. Att Tarantino väljer att inte vara med i utvecklingen, visst fine. Men att komma undan med det, det gör han inte. Detta är så politiskt inkorrekt att jag inte ens kan tycka om filmen. Jag inombords hatar den. Samtidigt som jag hyllar Tarantino som regissör.
    Bortsett i från det politiska är detta den minst intressanta, den minst överraskande och den minst sevärda filmen i Tarantinos slag. Känslomässigt blir det inte mer än en axelryckning för berättelsen, ett obehag av våldet och en ilska av dialogerna. 
 
3/5
2010s, 5:a, drama, mystery, sci-fi Artificiell intelligens, alex garland, alicia vikander, cyborg, ex machina, sci-fi

Ex machina (2015)

Titel: Ex machina (2015)
Regissör: Alex Garland
Skådespelare: Domhnall Gleeson, Oscar Isaac, Alicia Vikander mfl.
Genre: Drama, Mystery och Sci-fi
Längd: 108 min
 
En programmerare på ett IT-företag vinner ett lotteri. Priset att tillbringa en vecka tillsmmans med den hemligshetsfulla ägaren och programmeringsgeniet till Blue book i hans resident i Alaska. Han erbjuds att få reda på företagets hemligheter och delta i ett experiment. Att utföra ett Turingstest på en AI.
    Turingtestet är ett test för att avgöra om AI tänker som en människa eller robot. Ett test som Alan Turing utformade 1950. Turing ställde frågan "Om en maskin kan tänka, hur skulle vi då veta det?". När vi inte kan avgöra om maskinen är en maskin eller människa, ja då uppfylls kriteriet för AI eller mänsklig intelligens.
 
 
 
I grunden är detta ett sci-fi. Den utspelar sig inte i rymden och innehåller inga häftiga rymdskeppsactionscener och inga lasrar som skjuts i det stora svarta. Det utspelas på jorden och bygger på den exponentiellt ökade digitaliseringen i och med smartphones, surfplattor där varje enhet har en kamera som är påslagen konstant. Enheter som läser av våra ansiktsuttryck och reaktioner. Filmen väcker existientiella frågor och väcker blandade känslor av rädsla och glädje på samma sätt som Moon (2009) eller Her (2009) gör. När filmen är slut fortsätter tankarna att bubbla.
    De två huvudpersonerna, bortsett från Alicia Vikander, är programmerare, excentriska och deras kemi kan uppfattas störande. De har egentligen inget gemensamt och har aldrig tidigare träffats vilket gör det hela väldigt logiskt. De finns inte så mycket djup i deras karaktärer och dem är stereotypa män som i sin brist på socialförmåga utmärker sig än mer stereotypiskt. 
 
 
 
Det blir stundtals en film om män som pratar kvinnor på ett onyanserat sätt samtidigt som just det speglar filmens tema, AI. Människan har evolutionerats fram, på samma sätt måste AI också genomgå en evolution eftersom definitionen av AI inte går att skilja från definitionen av en människa. Filmen har inga extrema visuella effekter utan de är så skickligt gjorde att det uppfattas som realitet. Manuset är liksom det skickligt och välarbetat. Däremot hade ett annat användande av kameran varit stilistiskt snyggare med mer rörelse, svepningar och vinklar. Alex Garland är ju känd som manusförfattare och det är det som är styrkan i filmen. 
    Man kan göra en bra film av ett dåligt manus och man kan göra en dålig film utav ett bra manus. Ex machina är en bra film gjord på ett bra manus.
 
5/5
2010s, 2:a, drama, komedi, romantik #blogg100

Moonrise Kingdom (2012)

Titel: Moonrise Kingdom (2012)
Regissör: Wes Anderson
Skådespelare: Bruce Willis, Bill Murray, Edward Norton, Jared Gilman och Kara Hayward mfl.
Genre: Drama, komedi, romantik
Längd: 94 min
En föräldrarlös scout är på sommarläger och ett deprimerat problembarn bor i trakten. De rymmer tillsammans från alla pga sin kärlek, alla andra letar efter dem.
Wes har samlat ett gäng kända skådisar och en drös okända skådisar inför denna osentimentala och komiska feel-goodfilm. Handlingen är simpel och dialogen fiktiv, den påminner faktiskt en del om Burn after reading i sitt regisserande där man väntar på spänning men den uteblir. Burn after reading har någonting att säga och får en att fundera på någonting, till exempel om man faktiskt är lycklig i sin nuvarande relation. Moonrise kingdom ställer inga frågor, men den letar sig in hos alla dem som varit på läger eller sommarkollo och hittar just den känslan. Sommarflört och vinden i håret. Det är snyggt foto, mycket kontrastrika färger, mycket natur men en ganka jobbigt berättande tråd. Den hoppar i tid och otid i början och jag tänker att manuset kanske inte var riktigt färdigt. Dem verkar ha stött på problem i berättandet och löst det kortsiktligt.
Wes Anderson är en hipster. Filmen utspelar sig under en sommar 1965. 1965! Det bara skriker vintage om det årtalet, det gör filmen också. Kolla på bilden ovanför, bilden med grejerna på filten. Flertalet gånger under filmen lägger Wes fram gamla vintage prylar på gamla vintage bakgrunder som denna tweedfilten. Han sorterar upp saker som är snygga, chabbychick och egentligen oanvändbara. Han gör liksom sig själv till en medveten konsument som andra kan ta efter. I filmvärlden kallar vi dem grejerna för props, men dessa propsen skiljer sig efersom dem egentligen inte finns för berättelsens skull utan för det stillistiska och modemedvetna i filmen. Ett tydligt props är "rosebud" ur filmen Citizen Kane som faktiskt hela filmen kretsar kring. Jag har själv märkt att props har mindre och mindre betydelse i modern film.
Ca 1.5 timma borde inte kännas lång av en så snygg film.
 
Betyg: 2/5
2010s, 2:a, drama, äventyr #blogg100

Faro (2013)

Titel: Faro (2013)
Regissör: Fredrik Edfelt
Skådespelare: Jakob Cedergren, Clara Christiansson, Maria Heiskanen, Göran Stangertz mfl.
Genre: Drama, äventyr
Längd: 88 min
Pappan gömmer sig för polisen tillsammans med sin dotter som gömmer sig för socialen. Dem lever på och av varandra eftersom dem är de enda dem har. De packar väskorna och rymmer från polis och social ut i skogen.
 Filmen är poetisk i bilderna och urtråkig i filmformat. Som musikvideo hade det funkat rätt okej, men det hade också varit rätt tråkigt. Dialogen är platt, handlingen inte så engagerande och på pappret finns det nog ingen tydlig handling. Det som händer är mindre tre rader ovan. Tomrummen mellan raderna fyller regissör Fredrik med naturbilder, gåar i skogarna och fågelkvitter.
Jag skulle inte rekomendera någon att se denna för att den innehåller ingenting. Den är lite i samma spår som ODDSAC men utan all musik, spänning och de konstnärliga. Och utan allt det är ODDSAC ingenting för den är en upplevelse. Faro är ingen upplevelse. Regissör Fredrik har förvisso ett eget berättande och sin stil, men jag vill varmt rekomendera honom att byta stil.
 
Betyg: 2/5 (Svag)
2010s, 2:a, action, thriller #blogg100, based on comic, superheroes

Sparks (2013)

Titel: Sparks (2013)
Regissör: Todd Burrows och Christopher Folino
Skådespelare: Chase Williamson, Ashley Bell, Clancy Brown och Jake Busey
Genre: Action, thriller
Längd: 97 min

Spark är en hjälte (super?) som tillsammans med sin fru Lady Heavenly bekämpar bovar. En meteor slog dock ner i Sparks hemby för några år sedan, de 13 som överlevde kraschen fick mutationer. Vissa blev goda och vissa onda.
Det finns alldeles för mycket fult med denna rullen. Spark är en väldigt töntig hjälte, inte bara för kostymen, han är liksom patetisk, löjlig och har ingen trovärdighet i sin ilska. Lady Heavenly borde rent logiskt ha en dress med mer tyg, jag menar dressen ska väl vara typ som skydd mot slag? Berättelsen är väldigt förvirrande och krånglig. Animationerna är helt fruktansvärda och inte nog med det så är allting animerat. Superkrafterna använts till prostiutition istället för att rädda världen. Slagsmålsscenerna är skitfåniga dem ock.
 Filmteamet har försökt att skapa en film noir a la 40-tal blandat med Sin city. Alltså FÖRSÖKT. Men misslyckats. Det ska vara en thriller men det blir nästan komiskt av allting, men man skrattar inte för det. Så jag kanske ska kalla det för tragikomiskt. Det som är snyggaste med filmen end creditsen och den skulle man ha kunnat skapa direkt genom iMovie.
Betyg: 2/5
2010s, 2:a, action, drama, romantik, äventyr #blogg100, 300, bad guy, gladiator, muscular bodies, revenge, titanic

Pompeii (2014)

Titel: Pompeii (2014)
Regissör: Paul W S Anderson
Skådespelare: Kit Harington, Emily Browning, Kiefer Sutherland och Adewale Akinnuoye-Agbaje
Genre: Drama, action, romantik, äventyr
Längd:  142 min

Pompeji dränktes i ett vulkanutbrott 79 e.Kr. Milo en Keltisk slav hamnar i Pompeji, där möter han en Gladiator, Dottern till Pompejis statshuvud och den man som tidigare mördat Milos familj och by.
 

Storslaget, pampigt och animerat. Pompeii är en blandning mellan Gladiatorn, Titanic och 300. Handlingen har inte så mycket att göra med Pompeji egentligen bortsett från vulkanutbrottet och att man utförde gladiatorfighter där. Det är en gladiator/hämnd film där legenden om Pompeji enbart är en plats som filmen utspelar sig i. Vet man historien om Pompeji sedan tidigare vet man också hur filmen slutar. Titanic är en fruktansvärt usel film, 300 är en lite bättre film och Gladiatorn är en bra film. Men att inte göra någonting eget, någonting nytt är som att kasta alla pengar i sjön, vilket regissören Paul W S Anderson har gjort i sina tidigare filmer (Resident Evil 1, 2, 3, 4, 5 och snart 6 och Mortal Kombat till att nämna några).
 
Kameran rör sig hela tiden och allt fokus ligger i bilder och animeringar. Man struntade helt i att casta skådespelare utan tog redan kända skådespelare eller skådespelare som är med i andra produktioner (har man ett jobb måste man ju vara bra (?)).
Milo: Then we go there (Milo pekar)
Atticus: To the horses

Följande citat är ett exempel på hur man pratar i film, medan man i verkligheten hade sagt: "Then we go to the horses over there (och pekar i vilken riktning). Varför man pratar plastigt och orealistiskt (och drygt) på film är för att man måste ha en hjälte, en medhjälpare och en kvinna för att historien ska bli intressant. Så om man i en film hade sagt: "Then we go to the horses over there (och pekar i vilken riktning)", hade varken medhjälparen eller kvinnan behövts. Man ger dem ett syfte, och samtidigt uppfann man också one-liners-karaktärerna. Å gud vad jag hatar dem.
 
Detta är en platt film. Och slutet knyter liksom ihop den här säcken full av klyschor, gamla historier, ofräscha dialoger och lämnar titttaren fullständigt oberörd. Frågan jag ställer mej är: Varför gör man en sån här film så välgjord?
 
Betyg: 2/5
2010s, 4:a, Vi klarade Bechdeltestet, drama, romantik #blogg100, cunnilingu, erection, graphic nude, lesbian sex, love, masturbation, orgasm, posing nude, realism, searching for identity, sexual desire, tears, teenage love

Blue is the warmest color (2013)

Titel: La vie d´Adèle / Blue is the warmest color (2013)
Regissör: Abdellatif Kechiche
Skådespelare: Léa Seydoux och Adèle Exarchopoulos
Genre: Drama, romantik
Längd:  179 min

Adèle går i gymnasiet, litteratur inriktning. Hon vill utbilda sig till lågstadielärare efter studenten. Hon utforskar sin sexualitet och finner en stark åtrå och attraktion till Emma. En äldre lesbisk kvinna med blått hår som är kulturell och erfaren. Adèle både går bort sig och finner sig själv.
Denna film har väckt uppståndelse i och med de långa, intima och pornografiska sexscener men också för den kritik skådespelarna Léa och Adèle själva riktat mot regissören. Kritiken har varit gällande dåliga arbetsförhållanden under inspelningarna. Det ska ha varit långa arbetsdagar med långa inspelningstider, det ska ha tagit en dag att filma en scen då Adèle enbart korsar en gata sägs det. Léa har sedan tidigare poserat topless för American Apparell så hon borde sedan tidigare haft erfarenhet av dåliga arbetsförhållanden. Det man dock kan hylla regissören Abdellatif för är hans nästan magiska fingertoppskänsla i att berätta en historia så makalöst trovärdig. En stor stor eloge till skådespelarna också så klart, för dem är helt fantastiska i sitt gestaltande. Det är den mest trovärdiga film jag sett någonsin, och det håller genom filmens nästan 3 timmar. Abdelattif ska ha gett en känsla till skådespelarna och bett dem gestalta den känslan, och inte ha koregraferat som man annars gör. Därför har han fångat deras riktiga jag och därför är det så otroligt trovärdigt. Denna metod överlägger dock ett stort ansvar på klippningen istället.
Som sagt är det väldigt pornografiskt, gott och ont om det, men i detta fallet är sexscenerna snarare en handbok för homofober hur lesbiska tjejer knullar. Det tillför inte storyn ytterligare. Jag kan bli lite störd på alla närbilder för jag är intresserad av miljöerna, men det är väldigt fokuserat på karaktärerna (lysande karaktärer) och deras personkemi. Adèle är osäker i sig själv och gör sin identifiera-sig-själv-resa med otroligt igenkännelse medan Emma är trygg och säker, kulturell och för sig i kretsar där ingenting är onormalt. Adèles vänner är homofober och hennes föräldrar är tydligare traditionella och tror att Emma är hennes vän som hjälper henne med filosofiläxan. Adèle gör resan vi alla gör, gör misstagen vi alla gör och lär oss av de alla misstag man gör och kommer ut som en bättre människa. Den visar hur jävla jävligt det är med kärlek när man är ung.
Trots kritiken mot regissören verkar dem ändå rätt glada på denna bilden, det kanske är skådespel det också. Eller så är det tacken för de priser som filmen tog hem, för trots kritiken måste jag hylla regissören. Men utan skådespelarna hade detta varit en rätt plastig film, men nu är den full av allt. Jag får till och med tillbaka lusten av att bo i Frankrike, dricka rödvin, läsa konst och gå på klubbar, den lust jag hade i gymnasiet.
Betyg: 4/5
Visa fler inlägg