2010s, 4:a, adventure, drama, thriller, western Alejandro González Iñárritu, bear attack, leonardo dicaprio, revenge, the revenant, tom hardy

The Revenant (2015)

Titel: The Revenant (2015)
Regissör: Alejandro González Iñárritu
Skådespelare: Leonardo Dicaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson m.fl
Genre: Adventure, Drama, Thriller och Western
Längd: 156 min
 
Baserat på en verklig händelse i Alaska 1820 jagar amerikaner efter djurhudar. De jagar och blir jagade av urinvånare som vill åt hudarna. Hugh är expeditionens guide och visar vägen bort från urinvånarna. Han attackeras av en björn och blir skadad illa där an och lämnas kvar av sitt jaktlag.
 
 
Fotot och kameran är fullständigt makalöst. Efter att ha gjort filmer som Älskade hundar (2000), 21 Gram (2003) och Babel (2006), filmer som knyter ihop människoöden och fördjupar sig i livsöden, är det numera fotot och kameran som utmärker Iñárritu. I Birdman (2014) visar han intresset för kameraåkningar och teknisktkunnande i att få hela filmen att se ut som ett enda klipp.
    Människoporträtten och livsödena finns ändå kvar i berättelserna, det är så klart inte bara hans förtjänst. Birdman vann visserligen bästa film, bästa regi, bästa foto och bästa originalmanus på förra årets Oscarsgala men skådespelarna spelar sina roller på ett fantastiskt sätt. Dicaprio vann en Oscar för sin roll i The Revenant, vilket han även förtjänar. Tom Hardy gör även han en fantastisk gestaltning i sin roll som den egoistiska, väderbitna och hårdbarkade John.
 
 
Jag häpnar över fotot och kameran och skådespeleriet. Det som är synd och lite tråkigt är berättelsen. Ingen kan ha undgått vad filmen handlar om och vet man det är berättelsen föga ointressant och tillför inget ytterligare. Det finns inget mervärde utan landar i lådan "Underhållning". Det är tämligen långsamt tempo i mellanåt. Hade Iñárritu tagit med sig det han en gång började sin filmkarriär med hade detta varit en femma.  Jag ser tyvärr ingen mening med berättelsen, liksom jag inte gör med Birdman. Iñárritu har flyttat till Hollywood.
 
4/5
2010s, 3:a, drama brie larson, jacob tremblay, kidnapped, lenny abrahamson, shed

Room (2015)

Titel: Room (2015)
Regissör: Lenny Abrahamson
Skådespelare: Brie Larson, Jacob Tremblay
Genre: Drama
Längd: 118 min
 
Ma och Jack är inlåsta i ett rum, ett skjul. Efter ett lyckat rymningsförsök hittar polisen kidnapparen och skjulet. Flera år instägda i ett rum börjar anpassning till det verkliga livet.
 
 
 
Baserat på en bok, baserat på alla dessa verkliga händelser om inlåsta personer och familjer i bunkrar, men likväl fiktion. Det var en period då det skrevs mycket om sådana händelser i medier runt om i världen. Nu har det alltså skrivits en bok på samma tema av irländaren Emma Donoghue. Brie Larson fick en Oscar för sin insats. Filmen var nominerad till bästa film, bästa regi och bästa manus på bok.
 
 
En gripande historia, så klart, men väldigt snäll i framtoningen av dessa hemska historier. Det pratas väldigt lite om det som tidigare hänt och om det som händer just nu. Det är nog fullt medvetet men är ingenting som gör varken filmen eller berättelsen bättre. Efter cirka en timma trodde jag att filmen var slut, det var den inte. Tur var väl det för andra halvan gav ändå något. Den hade ett djup och förklarade den problematik som Ma och Jack nu ställs inför, men inte mer än att det snuddar problemen. Någon liten snyftning kan den känslomässiga ändå känna. En medioker film på alla sätt och vis.
 
3/5
2010s, 3:a, crime, drama, mystery, spaghetti-western african american, bounty hunter, n-word, prisoner, tarantino, violent

The Hateful Eight (2015)

Titel: The Hateful Eight (2015)
Regissör: Quentin Tarantino
Skådespelare: Samuel L. Jackson, Kurt Rusell, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggings, Damián Bichir, Tim Roth m.fl
Genre: Crime, Drama, Mystery och spaghetti-western
Längd: 187 min
 
En prisjägare, och sitt byte, tar skydd mot stormen i en stuga tillsammans med ett gäng opålitliga män. 
 
 
Detta är så mycket Tarantino. Det är hyllningar till spaghetti western men i en tid och miljö där Amerika i vissa delstater förbjudit slaveriet och präglas av inbördeskrig. Det är en maktkamp som mestadels avspeglar i dialoger som vi vid det här laget är så vana vid efter Resorvoir dogs (1992) och Inglourious basterds (2009). Jag ser det som en fortsättning av en beskrivning utav den Amerikanska historian då berättelsen har flyttats fram ett par lagändringar från slaveriet som gestaltas i Django Unchained (2012).
    Musiken står Ennio Morricone för, ja spaghetti-western musikmästaren, som Tarantino arbetat med tidigare. Skådespelarlistan är lång och gedigen eller kanske rent av bombastisk. På pappret kan detta in misslyckas och för att höja förväntningarna ännu mer bestämmer sig Tarantino, som den filmfantast han är, för att filma kalaset i 70mm. Ett bevis på sin kärlek till filmmediet och att filmen är gjord utan digitala effekter.
 
 
Tarantino är extremt skicklig och har ett otroligt sinne för detaljer. Han har liksom tänkt på allt. Han måste göra det, för hans publik är kräsen och lägger märke till detaljerna. Det är tekniskt välgjort och ur många aspekter pedantiskt gjort. Skådespeleriet, sminket och miljöerna skapar just den känslan som skapar ett nu. Det finns ingen tvekan om att vi är där och nu. Men berättelsen är platt och rätt meningslös. Språket och våldet är grovt, onödigt och det får mig generad samtidigt som jag blir arg och äcklad.
    I världen utanför biosalongen förs ett ordkrig mot just n-ord och det arbetas för att jämna ut jämställdheten inom filmen och i samhället. Att Tarantino väljer att inte vara med i utvecklingen, visst fine. Men att komma undan med det, det gör han inte. Detta är så politiskt inkorrekt att jag inte ens kan tycka om filmen. Jag inombords hatar den. Samtidigt som jag hyllar Tarantino som regissör.
    Bortsett i från det politiska är detta den minst intressanta, den minst överraskande och den minst sevärda filmen i Tarantinos slag. Känslomässigt blir det inte mer än en axelryckning för berättelsen, ett obehag av våldet och en ilska av dialogerna. 
 
3/5
2010s, 5:a, drama, mystery, sci-fi Artificiell intelligens, alex garland, alicia vikander, cyborg, ex machina, sci-fi

Ex machina (2015)

Titel: Ex machina (2015)
Regissör: Alex Garland
Skådespelare: Domhnall Gleeson, Oscar Isaac, Alicia Vikander mfl.
Genre: Drama, Mystery och Sci-fi
Längd: 108 min
 
En programmerare på ett IT-företag vinner ett lotteri. Priset att tillbringa en vecka tillsmmans med den hemligshetsfulla ägaren och programmeringsgeniet till Blue book i hans resident i Alaska. Han erbjuds att få reda på företagets hemligheter och delta i ett experiment. Att utföra ett Turingstest på en AI.
    Turingtestet är ett test för att avgöra om AI tänker som en människa eller robot. Ett test som Alan Turing utformade 1950. Turing ställde frågan "Om en maskin kan tänka, hur skulle vi då veta det?". När vi inte kan avgöra om maskinen är en maskin eller människa, ja då uppfylls kriteriet för AI eller mänsklig intelligens.
 
 
 
I grunden är detta ett sci-fi. Den utspelar sig inte i rymden och innehåller inga häftiga rymdskeppsactionscener och inga lasrar som skjuts i det stora svarta. Det utspelas på jorden och bygger på den exponentiellt ökade digitaliseringen i och med smartphones, surfplattor där varje enhet har en kamera som är påslagen konstant. Enheter som läser av våra ansiktsuttryck och reaktioner. Filmen väcker existientiella frågor och väcker blandade känslor av rädsla och glädje på samma sätt som Moon (2009) eller Her (2009) gör. När filmen är slut fortsätter tankarna att bubbla.
    De två huvudpersonerna, bortsett från Alicia Vikander, är programmerare, excentriska och deras kemi kan uppfattas störande. De har egentligen inget gemensamt och har aldrig tidigare träffats vilket gör det hela väldigt logiskt. De finns inte så mycket djup i deras karaktärer och dem är stereotypa män som i sin brist på socialförmåga utmärker sig än mer stereotypiskt. 
 
 
 
Det blir stundtals en film om män som pratar kvinnor på ett onyanserat sätt samtidigt som just det speglar filmens tema, AI. Människan har evolutionerats fram, på samma sätt måste AI också genomgå en evolution eftersom definitionen av AI inte går att skilja från definitionen av en människa. Filmen har inga extrema visuella effekter utan de är så skickligt gjorde att det uppfattas som realitet. Manuset är liksom det skickligt och välarbetat. Däremot hade ett annat användande av kameran varit stilistiskt snyggare med mer rörelse, svepningar och vinklar. Alex Garland är ju känd som manusförfattare och det är det som är styrkan i filmen. 
    Man kan göra en bra film av ett dåligt manus och man kan göra en dålig film utav ett bra manus. Ex machina är en bra film gjord på ett bra manus.
 
5/5
Visa fler inlägg