Skandalen / Shubun (1950)

Titel: Skandalen / Shubun (1950)
Regissör: Akira Kurosawa
Skådespelare: Toshirô Mifune, Takashi Shimura, Shirley Yamaguchi mfl.
Genre: Drama
Längd: 105 min
En skvallerblaska avslöjar om kärleken mellan den kända sångerskan och den lite mindre, men också kända konstnären. Scoopet är dock påhittat och konstnären väljer att stämma tidningen. Till sin hjälp får han en mindre karismatiska advokat som låter sig bli mutad.
1941 kom Citizen Kane, enligt många kritiker välrdens bästa film. 9 år senare kom denna film som manusmässigt känns likvärdigt i det stora, pompösa och dramaturgiska berättandet. Tyvärr har inte Kurosawas expressionistiska skådespelarregi försvunnit och gubbar slår sig på låren när dem skrattat, ramlar och drar med sig hela rekvisitan när dem är fulla osv. Det finns framförallt en scen, på julafton på en pub. Den fulla gubben tystar alla och håller sitt deprimerade tal om hur jävla dålig människa han är. 
Det är överspel hela tiden och mot slutet är det inte längre intressant att veta om dem vinner i rätten. Det vet man ändå. Och det kanske är anledningen till varför Kurosawa rundade av filmen så otroligt snabbt och plösligt efter en alldeles för lång inledning. Detta filmklippet från filmen tycker jag är rätt kul. Tänk målarscenen i Titanic och jämför med denna. Hur han utnyttjar hela arket för att få plats med hennes ansikte, hur hon sitter i profil och han målar av henne framifrån och hur han målar långt hår men hon är korthårig.
Betyg: 2/5
2010s, 2:a, drama, komedi, romantik #blogg100

Moonrise Kingdom (2012)

Titel: Moonrise Kingdom (2012)
Regissör: Wes Anderson
Skådespelare: Bruce Willis, Bill Murray, Edward Norton, Jared Gilman och Kara Hayward mfl.
Genre: Drama, komedi, romantik
Längd: 94 min
En föräldrarlös scout är på sommarläger och ett deprimerat problembarn bor i trakten. De rymmer tillsammans från alla pga sin kärlek, alla andra letar efter dem.
Wes har samlat ett gäng kända skådisar och en drös okända skådisar inför denna osentimentala och komiska feel-goodfilm. Handlingen är simpel och dialogen fiktiv, den påminner faktiskt en del om Burn after reading i sitt regisserande där man väntar på spänning men den uteblir. Burn after reading har någonting att säga och får en att fundera på någonting, till exempel om man faktiskt är lycklig i sin nuvarande relation. Moonrise kingdom ställer inga frågor, men den letar sig in hos alla dem som varit på läger eller sommarkollo och hittar just den känslan. Sommarflört och vinden i håret. Det är snyggt foto, mycket kontrastrika färger, mycket natur men en ganka jobbigt berättande tråd. Den hoppar i tid och otid i början och jag tänker att manuset kanske inte var riktigt färdigt. Dem verkar ha stött på problem i berättandet och löst det kortsiktligt.
Wes Anderson är en hipster. Filmen utspelar sig under en sommar 1965. 1965! Det bara skriker vintage om det årtalet, det gör filmen också. Kolla på bilden ovanför, bilden med grejerna på filten. Flertalet gånger under filmen lägger Wes fram gamla vintage prylar på gamla vintage bakgrunder som denna tweedfilten. Han sorterar upp saker som är snygga, chabbychick och egentligen oanvändbara. Han gör liksom sig själv till en medveten konsument som andra kan ta efter. I filmvärlden kallar vi dem grejerna för props, men dessa propsen skiljer sig efersom dem egentligen inte finns för berättelsens skull utan för det stillistiska och modemedvetna i filmen. Ett tydligt props är "rosebud" ur filmen Citizen Kane som faktiskt hela filmen kretsar kring. Jag har själv märkt att props har mindre och mindre betydelse i modern film.
Ca 1.5 timma borde inte kännas lång av en så snygg film.
 
Betyg: 2/5
2010s, 2:a, drama, äventyr #blogg100

Faro (2013)

Titel: Faro (2013)
Regissör: Fredrik Edfelt
Skådespelare: Jakob Cedergren, Clara Christiansson, Maria Heiskanen, Göran Stangertz mfl.
Genre: Drama, äventyr
Längd: 88 min
Pappan gömmer sig för polisen tillsammans med sin dotter som gömmer sig för socialen. Dem lever på och av varandra eftersom dem är de enda dem har. De packar väskorna och rymmer från polis och social ut i skogen.
 Filmen är poetisk i bilderna och urtråkig i filmformat. Som musikvideo hade det funkat rätt okej, men det hade också varit rätt tråkigt. Dialogen är platt, handlingen inte så engagerande och på pappret finns det nog ingen tydlig handling. Det som händer är mindre tre rader ovan. Tomrummen mellan raderna fyller regissör Fredrik med naturbilder, gåar i skogarna och fågelkvitter.
Jag skulle inte rekomendera någon att se denna för att den innehåller ingenting. Den är lite i samma spår som ODDSAC men utan all musik, spänning och de konstnärliga. Och utan allt det är ODDSAC ingenting för den är en upplevelse. Faro är ingen upplevelse. Regissör Fredrik har förvisso ett eget berättande och sin stil, men jag vill varmt rekomendera honom att byta stil.
 
Betyg: 2/5 (Svag)

Svensk på Cannesgalan 2014

Ruben Östlunds film Turist har äntligen premiär nu i dagarna på Cannesfestivalen. Den handlar om en svensk familj som är på skidsemester, de förlorar sin värdighet, kommer i tidigare oerfarna konfrontation, de lär sig handla med sina egna drifter och instinkter.
 
Det lovas skamkänslor under filmens gång, och som vi är vana vid när det gäller Östlund så är det igenkänningsskam. Den skam man känner över att upptäcka saker hos sig själv man inte vill ha. Ruben Östlund finner alltid människans sidor som vi skäms mest över. Detta är en film att verkligen se framemot. 120 minuter Turist, jag längtar som en dåre.

Inte jätte långt från ska den inte fullt så olike Roy Andersson också ha premiär i år. Men han dyker inte upp på Cannes filmfestival, SVD spekulerar i att han kanske deltar i Venedig istället. i vart fall blir det ytterligare ett otroligt intressant år för svensk film. Kanske ett av dem intressantaste.

Rachômon / Demonernas port (1950)

Titel: Rachômon / Demonernas port (1950)
Regissör: Akira Kurosawa
Skådespelare: Tochirô Mifune, Minuro Chiako , Takashi Shimura mfl.
Genre: Drama, mysterium
Längd: 88 min
En tjuv våldtar en kvinna och mördar hennes make. Men när historien berättas ur fyra olika vinklar - kvinnans, tjuvens, den mördade mannens och ett vittnes - är det plötsligt inte alls säkert vad som hände. Historien blir alltmer motsägelsefull och ord står mot ord och handling mot handling. Det visar sig snart att ingen av de fyra verkar vara särskilt sanningsenlig.
Estiskt väldigt fin film med ett fantastiskt fint foto i denna restuarerade kopia. Det ser nästan ut som nytt, bortsett från att skådepselarna går runt i trasor och bär svärd. Jag är inte särskilt förtjust i denna Kurosawas svärdtradition. Detta är någonting annat än en svärdrulle, trots att dem bär svärd, för här är det drama. Jag menar, triangeldrama. Men uppsättningen två män om en kvinna med varsitt svärd är för mej än ganska orealistisk uppsättning, men gjort är gjort. I vart fall är det här rätt banbrytande för sin tid. Det är en socialstudie i mänskligt beteende, en psykologiskstudie i människans uppfattningsförmåga och sinne för detaljer och kanske traumatisk glömska. För en forskande filmvetare är ju detta så otroligt fantastiskt, men för en filmentusiast är det lite preteniöst daltande för det är inte spännande, inte trovärdigt och långsamt.
Överspeleriet förstör egentligen allting som filmen innan byggt upp, spänning och miljö. När den galna Tajômaru hoppar runt utan kläder på alla fyra som en apa och skrattar som om han var dum i huvet så blir det bara så förbannat dåligt. Svärdfighterna är också brutalt överspelade och jag tänker tillbaka från när man lekte pussjage som barn, man sprang ifrån tjejerna som ville pussa en men sen så snubblade man till med flit så att tjejerna skulle komma ikapp en, för man ville ju ha pussar. Dem snubblar och missar, snubblar och missar och det är som att titta på en riktigt dålig teater.
Det är bra, men det är också dåligt.
 
Betyg: 3/5

Törst (1949)

Titel: Törst (1949)
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Eva Henning, Birger Malmsten och Birgit Tengroth mfl.
Genre: Drama
Längd: 83 min
Rut och Bertil reser hem från Italien när dem noggrant berättar förvarandra vad dem känner för varandra.
Denna historia är baserad på noveller. Hur många noveller vet jag inte, men ibland undrar jag om novellerna har någonting med varandra att göra. För det är i vissa fall otroligt krångligt, en del scener handlar om personer jag aldrig blivit introducerad för och jag vet inte vad dem har med historien att göra. Om man dock bortser från det så är filmen typisk Bergman för 40-talet. Det är stereotypiskt manligt och kvinnligt där kvinnan är stark och uppkäftig medan mannen är dominant och alltid har sista ordet. Dem berättar med stora ord exakt vad dem känner för varandra, hatiskt och älskvärt. Det är en sån fröjd att höra deras tunga repliker och deras bitska tungar slåss mot varandra och sekunden efter omfamna varandra i en evig romans. Wow vad kärlek är grymt.
Ämnet för denna filmen är relationer, samvete och polygami. Mannen hävdar att en man alltid ska ha och förtjänar två kvinnor. "Två kvinnor måste en man ha, om man är sund. Andra jävlar kan ha flera också och det är osunt". Kvinnorna står upp men finner sig beroende av mannen, för vem ska annars försörja dem? Som vanligt är skådespeleriet fantastiskt och fotot av Fischer är inget att klaga på. Bergman börjar närma sig något riktigt stort nu.
Betyg: 3/5
2010s, 2:a, action, thriller #blogg100, based on comic, superheroes

Sparks (2013)

Titel: Sparks (2013)
Regissör: Todd Burrows och Christopher Folino
Skådespelare: Chase Williamson, Ashley Bell, Clancy Brown och Jake Busey
Genre: Action, thriller
Längd: 97 min

Spark är en hjälte (super?) som tillsammans med sin fru Lady Heavenly bekämpar bovar. En meteor slog dock ner i Sparks hemby för några år sedan, de 13 som överlevde kraschen fick mutationer. Vissa blev goda och vissa onda.
Det finns alldeles för mycket fult med denna rullen. Spark är en väldigt töntig hjälte, inte bara för kostymen, han är liksom patetisk, löjlig och har ingen trovärdighet i sin ilska. Lady Heavenly borde rent logiskt ha en dress med mer tyg, jag menar dressen ska väl vara typ som skydd mot slag? Berättelsen är väldigt förvirrande och krånglig. Animationerna är helt fruktansvärda och inte nog med det så är allting animerat. Superkrafterna använts till prostiutition istället för att rädda världen. Slagsmålsscenerna är skitfåniga dem ock.
 Filmteamet har försökt att skapa en film noir a la 40-tal blandat med Sin city. Alltså FÖRSÖKT. Men misslyckats. Det ska vara en thriller men det blir nästan komiskt av allting, men man skrattar inte för det. Så jag kanske ska kalla det för tragikomiskt. Det som är snyggaste med filmen end creditsen och den skulle man ha kunnat skapa direkt genom iMovie.
Betyg: 2/5
2:a, 90s, drama, komedi #blogg100, 90-tal, based on shortfilm, hipsters, robbery

Bottle Rocket (1996)

Titel: Bottle Rocket / (O)organiserad brottslighet (1996)
Regissör: Wes Anderson
Skådespelare: Luke Wilson, Owen Wilson
Genre: Drama, komedi
Längd:  91 min

Dignan (Owen Wilson) försöker och lyckas övertala Anthony och Bob till att bli kriminella, de rånar en lokal bokhandel, Anthony blir kär och Bob vill dra sig ur kriminaliteten. Anthony är för snäll och lyckas bli övetalad att bli kriminell igen.
Wes Anderson, jag har sett 4 av dina filmer. Fantastic Mr. Fox är bra, stop-motion och inovativt. Darjeeling limited vet jag inte varför du gjorde, och ej heller epilogen Hotel Chevalier. Ur denna skara filmer kan jag se din stil, ditt bildspråk och din styrande hand. Man kan direkt se när det är en film regisserad av dej och man kan sammanfatta din målgrupp som hipsters. Det är stilen, kläderna, frisyrerna, den avslappnade attityden och en intesägande historia som är ditt signum. Det handlar inte om någonting, det är bara komedi.
Detta är Wes Andersons debut långfilm efter att ha gjort en kortfilm med samma namn som denna två år tidigare. Han lyckades alltså få 13 minuter att bli en långfilm. 13 minuter hade räckt. Det är en okej debut, det är smart, bra klippt och snygga platser, kläder och frisyrer. Intetsägandet, jag kan inte släppa det intetsägande historien. Det handlar inte om någonting.
Betyg: 2/5
2010s, 2:a, action, drama, romantik, äventyr #blogg100, 300, bad guy, gladiator, muscular bodies, revenge, titanic

Pompeii (2014)

Titel: Pompeii (2014)
Regissör: Paul W S Anderson
Skådespelare: Kit Harington, Emily Browning, Kiefer Sutherland och Adewale Akinnuoye-Agbaje
Genre: Drama, action, romantik, äventyr
Längd:  142 min

Pompeji dränktes i ett vulkanutbrott 79 e.Kr. Milo en Keltisk slav hamnar i Pompeji, där möter han en Gladiator, Dottern till Pompejis statshuvud och den man som tidigare mördat Milos familj och by.
 

Storslaget, pampigt och animerat. Pompeii är en blandning mellan Gladiatorn, Titanic och 300. Handlingen har inte så mycket att göra med Pompeji egentligen bortsett från vulkanutbrottet och att man utförde gladiatorfighter där. Det är en gladiator/hämnd film där legenden om Pompeji enbart är en plats som filmen utspelar sig i. Vet man historien om Pompeji sedan tidigare vet man också hur filmen slutar. Titanic är en fruktansvärt usel film, 300 är en lite bättre film och Gladiatorn är en bra film. Men att inte göra någonting eget, någonting nytt är som att kasta alla pengar i sjön, vilket regissören Paul W S Anderson har gjort i sina tidigare filmer (Resident Evil 1, 2, 3, 4, 5 och snart 6 och Mortal Kombat till att nämna några).
 
Kameran rör sig hela tiden och allt fokus ligger i bilder och animeringar. Man struntade helt i att casta skådespelare utan tog redan kända skådespelare eller skådespelare som är med i andra produktioner (har man ett jobb måste man ju vara bra (?)).
Milo: Then we go there (Milo pekar)
Atticus: To the horses

Följande citat är ett exempel på hur man pratar i film, medan man i verkligheten hade sagt: "Then we go to the horses over there (och pekar i vilken riktning). Varför man pratar plastigt och orealistiskt (och drygt) på film är för att man måste ha en hjälte, en medhjälpare och en kvinna för att historien ska bli intressant. Så om man i en film hade sagt: "Then we go to the horses over there (och pekar i vilken riktning)", hade varken medhjälparen eller kvinnan behövts. Man ger dem ett syfte, och samtidigt uppfann man också one-liners-karaktärerna. Å gud vad jag hatar dem.
 
Detta är en platt film. Och slutet knyter liksom ihop den här säcken full av klyschor, gamla historier, ofräscha dialoger och lämnar titttaren fullständigt oberörd. Frågan jag ställer mej är: Varför gör man en sån här film så välgjord?
 
Betyg: 2/5
00s, 1:a, Vi klarade Bechdeltestet, drama #blogg100, baron, dressmaker, orphan, sexual favor

Coco före Chanel (2009)

Titel: Coco avant Chanel / Coco före Chanel (2009)
Regissör: Anne Fontaine
Skådespelare: Audrey Tautou, Alessandro Nivola och Marie Gillain
Genre: Drama
Längd:  145 min

Livet om Coco Chanel, byggd på Edmonde Charles-Rouxs biografi om henne, före modegenombrottet.
 Audrey är utryckslös och den bild av henne som en bra skådespelare sedan (Amelié från Mont Martre) tidigare
är nu borta. Coco Chanel är en ganska misslyckad person att först skriva en biografi om och sen berätta en film om hennes liv.
 
För att skriva en biografi måste du uppfylla dessa två krav:
1. Du måste skriva om en person som har uppfyllt något i sitt liv.
2. Personen måste ha ett intressant liv att återberätta.
 
Coco Chanel uppfyller enbart det första kravet. Har man en dålig historia berätta kan man också räkna med att resultatet är detsamma. Sen att filmen är under medel i alla andra avseenden gör inte filmen bättre. Så värst mycket kläder handar det inte om heller.
 
Vad tänker du på Audrey? Vad du ska äta ikväll eller vad filmteamet sysslar med där borta?
 
 
Betyg: 1/5
Visa fler inlägg