2010s, 3:a, mystery, sci-fi denis villeneuve, futurelovebot, harrison ford, mystery, ryan gosling, sci-fi

Blade runner 2049 (2017)

Titel: Blade runner 2049 (2017)

Regissör: Denis Villeneuve

Skådespelare: Ryan Gosling, Ana De Armas, Harrisson Ford m.fl.

Genre: Mystery och Sci-fi

Längd: 164 min

 

Första gången jag såg Blade runner var jag för ung för att förstå det stora i den värld som Ridley Scott skapat med inspiration från den bok filmen grundar sig på. Sci-fi är en fantastisk genre men kräver mycket mer av tittaren än till exempel fantasy, som allt för ofta anses ha gemensamma nämnare. När jag såg om filmen under 2017 väcktes så många tankar, ideér, visioner och existentiella frågor som bara sci-fi kan bidra med. Det resulterade i att jag blev tvungen att ta mig an att läsa Do androids dream of electric sheep? Blade runner (läs reccensionen här Blade runner (1982)) var på ett sätt frustrerande eftersom jag bara var tvungen att veta mer om hur resten av den mänskliga civilisationen ser ut. De människor som lyckats kolonialisera och bosätta sig på andra planeter i vår galax; hur lever dem, hur ser bosättningen ut, vad driver dem och hur är styrningen av samhället?

 

Att mina förväntningar på Blade runner 2049 var proportionerligt större än vad de brukar vara bygger på en nyfikenhet. Den naturliga fortsättningen hade varit att beskriva och belysa den andra delen av människans flykt från jorden, nämligen svårigheten i att kolonialisera utan att upprepa historien. The Verge skriver flertalet artiklar om robotar och Saudi Arabien vill ge en android medborgarskap, Iphone X ska läsa av ditt ansikte varje gång du loggar in på telefonen – algoritmer som troligtvis kan användas för att ge androider mänskliga uttryck. Samtidigt ökar SpaceX varje år sina uppskjutningar med målet att upptäcka och forska fram möjligheten att bosätta oss på andra planeter.

 

Blade runner 2049 skiter fulla fan i framtiden och de existentiella frågor som föregångaren väcker. Vi är kvar på jorden och får i princip uppleva samma historia. Behållningen ligger endast och enbart endast i miljöerna och de sinnesjukt snygga animeringarna. Handlingen påminner om Disney, skådespeleriet liknar mest stenfigurerna på Påskön (okej Ryan Gosling har alltid liknat en Moai). Med så mycket potential väljer Denis, och filmteamet på säkert 300 personer, att fokusera på ett familje- och relationsdrama på jorden. Mina förväntningar att faktiskt tillföra historien är helt bortblåsta och ambitionen att upprätthålla den standard Blade runner höll är kastad i papperskorgen. Bortsett från de makalösa miljöerna och de mäktiga scenerna så vill jag lyfta en sexscen som extra sevärd. Närmre framtiden än så kommer inte Blade runner 2049.

3/5

 

2010s, 3:a, drama, komedi Claes Bang, Elisabeth Moss, Ruben Östlund

The square (2017)

Titel: The square (2017)
Regissör: Ruben Östlund
Skådespelare: Claes Bang och Elisabeth Moss mfl
Genre: Komedi och drama
Längd: 142 min
 
På Hagabion i Göteborg, där resturangen för övrigt heter Kino, hade jag den äran att gå på en något mer exklusiv visning utav The Square. Visst, det var inte som premiären i Cannes, Trollhättan eller på Way out west. Ruben Östlund var på plats i vart fall och pratade innan filmen om bakgrunden och inspirationen till ett antal scener i hans nya film och om hans vision att flytta Kopparmärra i Göteborg.
    The square har vunnit det finaste priset man kan vinna som regissör, Oscar i all ära, men trots det säger han att det inte är de bästa filmerna som vinner priser. Jag uppfattar att han helt enkelt har skapat The square och knäckt koderna för hur man vinner priset och medveten inte skapat den bästa filmen. The square är inte heller den bästa filmen, inte ens hans bästa film.
 
 
Ruben Östlund är professor i filmisk gestaltning på Akademi Valand i Göteborg. En titel han har fått dels för sin akademiska bakgrund men även för sitt arbete med film och gestaltning. Hans filmografi är av högsta klass, en prägel han satte redan från den första kortfilmen. Det finns så många fantastiska ögonblick och oförglömliga scener genom hans filmer, så även i The square. Men, som en helhet är jag något besviken på hans senaste film. Hur mycket jag än förstår att han vill uppnå sin dröm att vinna kan jag inte sluta fundera på vad som definierar en konstnär. Om valet stod mellan att få bestämma själv över sitt konstnärsprojekt och inte vinna kontra att inte få bestämma men att vinna, vad väljer en konstnär?
    I Rubens fall antar jag att han bestämt och styrt över arbetet men samtidigt lyckats vinna. På samma gång lyckas han att driva och förlöjliga den esoteriska juryn i Cannes. Inombords tror jag att han sitter och njuter. Att han lyckas visar på en ännu större bragd, ett ännu större konstnärsskap och genialitet. Men för mig som vanlig människa lämnar jag biosalongen ganska oberörd medan jag har en liten klump i magen av igenkänning i Gitarrmongot (2004), De ofrivilliga (2008), Play (2011) och Turist (2014).
 
 
4:a, drama, sci-fi mirrortheory

Another earth (2011)

Titel: Another earth (2011)
Regissör: Mike Cahill
Skådespelare: Brit Marling, William Mapother m.fl
Genre: Drama och Sci-fi
Längd: 92 min
 
Huvudpersonen är en ung student vars sinnesnärvaro befinner sig i ett annat universum. Vilket till slut får avgörande konskekvenser för sig själv och sin omgivning. Hon orsakar en trafikolycka och efter tid i fängelse försöker hon att komma tillbaka till livet, att leva och arbeta trots sin labila grund. Nyheterna översvämmas av en nyfunnen grannplanet och huvudpersonen skickar sitt bidrag för att vinna en resa till den planeten.
 
 
Personligen, det måste nog sägas, är filmer och historier om rymden en favorit som allt som oftast träffar mig rakt i hjärtat. Så även denna. Men det behöver redas ut vad det är för film. Det tas upp teman som människoöden, relationer, existentialism, moraliska dilemman och att vara anorlunda eller ha särintressen. Det främsta fokuset är att berätta en historia, på ett poetiskt och vackert sätt. Sekundärt är att vara vetenskapligt korrekt. För ärligt talat, varför skulle en planet dyka upp närmare oss än solen. Bara så där över en natt? Det sker inte, så därför måste vi köpa att det är kvasifilosofiskt. Men det betyder inte att vi kan lära oss något ändå. Vetenskapligt korrekt är det ändock när teorin om spegelplaneter i andra universum. Okej, det är inte en teori som är bevisad och har flera olika grunder att stå på. Men hänvisningen är korrekt.
 
 
Another earth är den vackrasta visuella film jag sett under 2010-talet och jämförs närmaste med filmer som Melancholia (2011), Take shelter (2011), Short term 12 (2013). Och den står sig väl bland dessa andra titlar! 
 
Another earth visas just nu på viaplay
 
4/5
4:a, 80s, Tema: Kung fury, sci-fi, thriller Ridley Scott, based on novel, harrison ford, sci-fi

Fredagstipset v. 26 Blade runner (1982)

Titel: Blade runner (1982)
Regissör: Ridley Scott
Skådespelare: Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Edward James Olmos mfl.
Genre: Sci-fioch thriller
Längd: 117 min
 
 
I Philip K. Dicks novell Do androids dream about sheep framtida dystopi lever Rick Deckard (Harrison Ford) i en värld med människor som inte klarade de medicinska proverna. Resten av jordens befolkning har flytt jorden. Människorna som lever kvar är fattiga, kalla och smutsiga. Jorden har konstant nederbörd och hög luftfuktighet och det är meningslöst att ödsla pengar på sopsortering och gatustäd, mänskligheten som betyder något har redan flytt. 
    Finns det människor finns det även en civilisation. Tillsammans med dessa människor lever ett antal Replicants, människoliknande androider, men också Blade runner. Dessa replikaner går inte att lite på och de behöver därför förintas. Förintar replikaner är precis vad Blade runner ska göra.
 
 
 
 
Världen som Ridley Scott har skapat med filmens dystopiska visual designer är makaber och märklig. Det är ett enda China town och Deckard äter samtliga sina måltider på samma snabbmatställe. Människorna går runt med lysrör till paraplyer, gatlyktorna har bytts ut till strålkastare som ständigt cirkulerar över husfasader. De gigantiska skyskraporna står tomma, regnet faller och dimman ligger tät. Coca cola, Atari och TDK får enormt stort marknadsföringsuttrymme på de stora neonskyltarna. Polisen glider runt i flygande bilar, det enda människorna minns har kvar som minne från förr är diabildsfotografier. Och, av någon anledning finns det många duvor och ett och annat gökur. Jag höll på att glömma att det finns en wonder, en pyramid i skala större än allt annat. Steampunk/plastutopi/Miami Vice. Ungefär så skulle jag beskriva världen.
 
 
 
Det gömmer sig en del guldkorn i denna nästankultklassade rulle. Den väcker många frågor och framför allt utelämnar den mycket information. Först och främst väcker berättelsen en diskussion kring androidernas existens. Vad har hänt jorden som gjort att världen ser ut så här? Jag blir även nyfiken på vad som hänt människorna som flytt jorden och troligtvis bordat en ny planet. Det finns en estetik i filmen som gör den värd all uppmärksamhet, och det är just hur dessa frågor väcks. Berättandet, Vangelis soundtrack och till denna vansinniga miljö är filmens styrka och behållning. För det hade också kunnat vara motsatsen. Men Ridley lyckas förena detta med ett fantastiskt slut. När filmen är slut är jag glad att jag inte lever där.
 
 
 
4/5
 
 
 
 
3:a, 80s, Tema: Kung fury, action, drama bruce lee, martial-art, meditation, neon clothes

The last dragon (1985)

Titel: The last dragon (1985)
Regissör: Michael Schultz
Skådespelare: Taimak, Vanity, Christopher Murney, Julius Carry mfl.
Genre: Action och drama
Längd: 109 min
 
Leroy har tillbringat lång tid hos sin sensei och har uppnåt alla grader läromästaren kan lära ut. För att uppnå den absolut sista graden behöver Leroy söka efter den på egen hand. Leroy går i och med det igenom en djup kris och tvingas navelskåda sig själv och livsbejaka omgivningen. Han ska nu klara sig på egen hand. Till sin hjälp tar han meditation. The Shogun of Harlem är dock en brokig, våldsbejakande karaktär med enorm attraktion för att titulera sig The Master. Shogun aka Sho´nuff kan inte leva med vandrande rykten om att Leroy är The Master. Shogun gör allt han kan för att få slåss med Leroy men likt tjuren Ferdinand vill Leroy bara meditera. Till råga på allt blir Laura Charles, programledaren för den extremt hippa tv/musik-programmet 7th heaven, kär i honom.
 
 
The last dragon är på många sätt och vis en komedi även om de humoristiska tillfällena inte når fram som ett skämt. För att vara en actionfilm är det väldigt lite action. Det finns bovar i flertal och scener som hade kunnat utvecklas väl i sanna Bruce Lee-anda. Trots hyllningar och dyrkningar till Bruce Lee är kärnan i filmen kärlekshistorien med Laura Charles. Och det är absolut inget fel med det. Men är en ute efter ett streetfighter-maraton med Sonny Chiba ska vända blickarna åt ett annat hörn i vhs-hyllan. Styrkan liggar även den i relationen med Laura. 
 
 
Helthetsbedömningen och inramningen är lyckat och framgångsrikt. The last dragon har inga direkta svagheter utan håller en hög trevlighetsfaktor. Den bjuder på neon, flertalet bisarra och klassiska karaktärer, märkliga möblemang, kläder och ett soundtrack som heter duga! Jisses vilka låtar, verkligen 80-tal ända ut i fingerspetsarna. Det är en del framträdanden i filmen som är riktigt minnesvärda.
    Utan att spoila så bjuder även filmen på en mäktig och effektfull avslutning trots små medel. Något som sammanfattar filmen rätt väl. Den är extremt trevlig och påhittig, men någon annanstans en i hyllan underhållning får den inte plats i.
 
 
3/5
Tema: Kung fury gaming, streaming, webhallen

Inte bara hadiraja12 som nördar!

Jag har ju försökt att definiera Tema: kung fury för er. Vilket inte var helt lätt eftersom det är en subjektiv bedömning från min sida. Men jag har även tagit ideér från andra som anser att Kung Fury har tagit inspiration från de filmer jag recenserar just nu. Och i dessa Kung Fury-tider dök denna passande reklamen upp
 
Måste bara göra reklam för webhallen som har använt samma stil som min logo till sin senaste reklam. Jag köper nästintill alla mina tekniskaprylar på webhallen.
 
60s, Tema: Kung fury, action, adventure, fantasy, fredagstipset fantasy, giant, mythology, skeleton warriors

Fredagstipset v.24 - Jason & the argonauts (1963)

Titel: Jason & the argonauts (1963)
Regissör: Don Chaffey
Skådespelare: Honor Blackman, Todd Armstrong, Gary Raymond mfl.
Genre: Action, Äventyr, Fantasy
Längd: 104 min
 
Baserat på den mytoligiska berättelsen om Jason (i den grekiska mytologin) visualiseras den storslagna resan till världens ände. Jason lyckas som barn undfly att bli mördad i en attack där han är måltavlan. Guden Zeus med sin klientel styr ett spelbräde och bestämmer vad de jordliga gudarna ska utsättas för prov. De ger Jason ett kraftprov, att resa till världens ände för att hämta en fårpäls med helande krafter. I sitt följeslage har Jason med sig Hera, Medea, Pelias och ett flertalet till för att ro skeppet mot slutmålet. På vägen utsätter gudarna de för flera faror i form av statyjättar, jordskalv, garcoyles, skeleton warriors.
 
 
Gudarna på bilden ovan spelar ett spel, ett typ av schack, mot varandra där Jason och de andra tvingas utstå deras drag i verkligheten på jorden. De scenarior som de utsätts för för tankarna till Star Trek och de vid första tanken fullständigt omöjliga och olösliga fall. Precis som i Star Trek lyckas de ändock att överlista huvudmannen, Zeus, och ta sig vidare på denna händelserika färd.
 
 
 Det är ett imponerade arbete, men även påkostat, bakom denna mästerliga film som står sig än idag. Jag kommer på mig själv att tänka hur surrealistiska det är att filmen inte är på riktigt. Trots sin ålder och de ganska taffliga effekterna är visualiseringen trovärdig och nästintill en nagelbitare. "Hur ska det lösa detta?!". 
 
 
Omvandlingen från berättelse till filmmanus är lyckat och jag är imponerad av mycket. Specialeffekterna är faktiskt coola, kläderna är även de coola även om andre piloten glider runt i nån typ av blöja. Framför allt är det superspännande. Miljöerna, skådespeleriet är helt okej men som någon sa "En behöver inte vara ett fan av klassiska filmer för att uppskatta denna".
 
4/5
Tema: Kung fury electronicmusic, hacker, martial-art, time machine

Tema: Kung fury

Det blir ett inlägg denna gång som skiljer sig till det övriga. Det kommer dock visa sig naturligt i slutändan hur det kommer sig att det är så. Den logga, eller banner, som är överst på sidan avslöjar om en viss estetik, genre och stil. Vi kan dock inte hård dra det till en specifik tidsperiod då den är relativt flytande. Det vi däremot kan göra är att associera det med en viss typ av film, där vissa räknas in och andra inte. För enkelhetens skull använder jag David Sandbergs Kung fury (2015) för att definiera vad som kan placeras under denna banner, tillika tema.
 
Framöver kommer filmer i direkt och indirekt relation till Kung fury att recenseras här. I efterhand kan ni hitta filmerna i kategorin Tema: Kungfury.
 
För att ge er lite smakprov vad som komma skall och vad de kan innebära så bjuder jag först på en trailer till Kung fury men också ett par bilder som definierar estetiken. Med det välkomnar jag dig personligen till en tid med höga trosor, martial-art män i bar överkropp, elektronisk/synth-musik, neonfärger, hackers, spelhallar, Jean-Claude Van Damme, tidsmaskiner, nördar, gudar, cyborgs, sci-fi, dinosaurier och mer därtill! 
 
 
 
 
 
 
 
 
3:a, 80s, drama, sci-fi, thriller Christopher Walken, Cronenberg, clairvoyant, murder

The dead zone (1983)

Titel: The dead zone (1983)
Regissör: David Cronenberg
Skådespelare: Christopher Walken, Brooke Adams, Herbert Lohm, Martin Sheen mfl.
Genre: Drama sci-fi och thriller
Längd: 103 min
 
Stephen King skrev boken The dead zone (1979) på 428 sidor. Johnny Smith (Christpher Walken) är lärare och kär i sin kollega, en för omvärlden hemlig relation då vid ett uppdagande skulle resultera i att de mister sina arbeten. Johnny är med om en bilolycka och skadas allvarligt. En olycka som förorsakar att han kan se händelser ske innan de skett. Denna klärvoajanta förmåga skapar intresse för den lokala polisen som har hamnat i stiltje med en aktuell massmördare.
 
 
Under tidsperioden 2002-2007 sändes en tv-serie med samma namn och handling, dock med en mer spartansk rollista. Jag är verkligen imponerad av David Cronenbergs andra filmer, framför allt The Fly, Scanners och Naked Lunch. De skiljer sig från mängden och hamnar, i min mening, närmast som filmens Stephen King. Vilket baseras på skräcken och spänningen i relation till de större frågorna. Det är inte så att han uttryckligen ställer tittaren frågor. Utan det är de bisarra och utomjordiska världarna som filmerna utspelas i som väckor frågor. Vad händer om människan kan transportera atomer från en plats till en annan via en teleport, som i The Fly? Hur hanterar en människa kändisskapet som klärvoajant? Ingenting är klyschigt i Cronenbergs universum samtidigt som de följer den dramaturgi vi är vana vid. Det svåra, tunga och oförklariga gör Cronenberg rimligt.
 
 
Även om just The dead zone inte är i klass med ovan nämnda filmer utmärker filmen sig ändå att vara en Cronenberg film. Däremot så finns inte det bisarra som vi är vana att få. Något som Cronenbergpubliken kräver. The dead zone är en snäll och mysig film, och står i jämbördes med Taxi driver (1976). Dessa två filmer har en del likheter båda när det kommer till historia (en person lider av psykiska men som ska hjälpa människor och världen) och till dramaturgi men även de excentriska huvudrollsinnehavarna har en del gemensamt.
 
 
Johhny involveras i en mordgåta, ett presidentval och den här lilla killen. Han hjälper till, för han är godhjärtad. Men det tynger honom, det är en börda att ha denna förmåga. Det påverkar hans privatliv och han vill ju inget hellre än att vara med lärarinnan han är kär i.
 
3/5
4:a, 80s, mystery, sci-fi, skräck 1982, John Carpenter, antarktis, gore, isolering

The Thing (1982)

Titel: The Thing (1982)

Regissör: John Carpenter

Skådespelare: Kurt Russel, Wilford Brimley, T.K. Carter, David Clennon mfl.

Genre: Mystery, Sci-fi och skräck

Längd: 109 min

 

John Carpenters The thing är nominellt en remake på The Thing From Another World av Christian Nyby 1951. Däremot ska Carpenters film vara mer lik orginalkällan och tillika boken ”Who goes There” skriven av John W. Campbell. Ennio Morricone står för musiken och även om det blir lite cheesy på sina ställen sänker det inte filmens värde. Vi ser blockbusterfilmer som, än idag, använder sig av musikaliska kraftuttryck för att förstärka scener utan att lyckas skapa symbios mellan bild och ljud. Ljudet finns där och har som uppgift att förstärka spänning, mystik och känsla, vilket det gör. Men inte på den nivån vi är vana att höra Morricone. 

 

 
 
Vi får se en rymdfarkost åka mot jorden och in till vår atmosfär. Det följs av ett ytterst intressant men frågande intro. När filmen är slut är introt fullkomligt logiskt, men väl där under det första tio minutrarna är en lite fundersam på vad som komma skall. Vid första anblick förstår en att detta är något storslaget, häftiga helikopteråkningar och snö- och istäckta berg. Inte en människa i närheten i detta iskalla Antarktis. Helikoptern flyger till slut mot en bas där vi får möta våra huvudrollsinnehavare. Det fortsätter här att vara relativt märkligt och knasigt faktiskt. En utbrister "Vad är det här?" för sig själv men förstår samtidigt att det vilar något underligt i dessa is- och snödrivor. 
 
 
 
 
Vi får stöta och blöta med en ung och lite opolerad Kurt Russel som tycker om whiskeyn, framför allt den Italienska J&B. Vad han mer tycker om är något oklart, vill han vara på detta uppdrag? Vad gör de andra männen på basen, vad vill de göra? Här faller filmen något. Det finns faktiskt inte med en enda kvinna i hela filmen. Det finns heller ingen dialog som beskriver personerna mer utöver att en gillar hundarna, en annan gillar weed och så vidare. De vanliga plottarna om att någon saknar sin flickvän eller vill åka hem finns inte. Det är en nackdel i skräck att en inte känner med huvudpersonerna, men för den mörkrädda är det så klart bra.
 
 
 
 
Filmen inleds mystiskt, övergår till intressanta fynd som leder till gore. Det är faktiskt mer blodigt än skräckinjagande. Det är inget fel med de, för just de scenerna är välgjorda och håller än idag. På många sätt och vis håller filmen dagens mått men jag kan inte sluta tänka på avsaknaden av kvinnor. Möjligtvis är det så att hela filmteamet bestod av män, det skulle i så fall förklara de bristande karaktärsbeskrivningarna och mängden blod som spills.
 
4/5

 

Visa fler inlägg